Åskkäpp, bössa och dunderpåk
Automatkarbinen i den svenska försvarsmakten
Under 1990-talet märktes en tydlig förändring bland automatkarbinerna. De blev mer och mer anpassningsbara och fler tillbehör blev tillgängliga för soldaterna. Samtidigt blev automatkarbiner mer kompakta för att bli mer lämpliga för operationer i urbaniserad terräng och fordonstjänst. Med invasionen av Afghanistan och den därefter följande upprorsbekämpningen upplever många försvarsmakter problem, eftersom striderna sker på antingen väldigt korta eller väldigt långa avstånd. Den ena situationen kräver ett kompakt vapen för SIB medan den andra situationen kräver ett vapen med lång pipa för att kunna uppnå verkan mot en fiende som ofta anfaller från avstånd på 500 meter eller mer. Försvarsmakten hade just startat försök med en uppdaterad version av AK5 när de förband sig att bidra med en reguljär styrka till ISAF. Författaren är av åsikten att Försvarsmakten saknar ett vapensystem på grupp och plutonsnivå för att uppnå verkan på avstånd större än 400 meter som ofta är fallet. Denna uppsats syftar därför till att undersöka hur nästa svenska automatkarbin kan komma att se ut utifrån erfarenheter dragna ifrån Operation Enduring Freedom.