Ångbåtstrafiken på Luleälv
Luleälvens sista epok som betydande farled och en jämförelse med ångbåtstrafiken på Ångermanälven
Uppsatsen behandlar ångbåtstrafikens historia på Luleälven, vilken spänner över en tidsrymd på ca 60 år från 1860-talet till tidigt 1920-tal. Syftet är att beskriva och utreda ångbåtstrafiken, samt vad som fanns före respektive efter. Det teoretiska resonemanget diskuterar kring vilka förutsättningar som är nödvändiga för att ett teknikskifte ska kunna ske inom en viss del av transportväsendet. Ångbåtstrafiken kom igång på riktigt när The Gellivara Company vid mitten av 1860-talet skulle bygga kanaler förbi de två stora forsar som fanns på Luleälven och behövde alternativ till de existerande transportalternativen. De tidigare transportalternativen var sommarlandvägar i jämförelsevis dåligt skick och älvbåtar, vilka framfördes med roddkraft. De förbättrade vattentransportmöjligheter som ångbåtstrafiken medförde visade sig så småningom vara avgörande för att ångbåtstrafiken blev kvar på älven, även sedan kanalprojektet hade misslyckats. Senare uppstod konkurrens när t.ex. Bodträskfors AB införskaffade ångbåtar och trafiken blev större. Som störst var ångbåtstrafiken kring skiftet mellan 1870-talet och 1880-talet då sju båtar samtidigt var i trafik på älven. Trafiken stagnerade successivt fr.o.m. 1890-talet till tidigt 1920-tal, då den sista ångbåten försvann. Orsak till varför ångbåtstrafiken försvann kan spåras i det faktum att järnväg till stor del hade byggts längs älven 1887 och en annan avgörande faktor var bilismen, som på allvar slog igenom på 1920-talet. Konkurrensen från det utvecklade landtransportväsendet var en direkt orsak till att trafiken försvann. I en jämförelse med ångbåtstrafiken på Ångermanälven framkommer att en liknande utveckling sker på båda älvarna vid ångbåtstrafikens tillkomst och försvinnande, trots skillnader i befolkningsmängd och näringslivets omfattning.