When I die, I want to be recycled - a study of the view of the funeral industry on the handling of metals in cremation
Kremering är idag det vanligaste jordfästningssättet i Sverige, de allra flesta som avlider kremeras och gravsätts i urna. Frågan om hur de metaller som finns i kroppen men inte får plats i urnan hanteras har hittills inte väckt så stor uppmärksamhet, speciellt inte ur miljösynpunkt. Dock handlar det om åtskilliga ton metall som varje år grävs ner på kyrkogårdar runt om i landet. Denna metall påverkar dels miljön negativt, dels kommer det att ta upp mer och mer plats på kyrkogårdarna i framtiden, och att gräva ner metaller imarken är inte ett miljöoptimerat sätt att hantera dessa. Det finns dock andra saker än bara miljön att ta hänsyn till i denna fråga. Etiska ställningstaganden om vad som är riktigt att göra med t.ex. inopererade kroppsdelar efter döden spelar stor roll för hur hanteringen ser ut idag. Detta kan kopplas till relationen till döden i allmänhet och hur människor förhåller sig till sin egen dödlighet. Svårigheterna i denna fråga ligger i denna spänning, mellan en spänd relation till döden som begrepp och den miljöhänsyn som genomsyrar fler och fler av samhällets delar. I denna studie har fyra personer som arbetar inom begravningsbranschen intervjuats och ett antal teman har diskuterats för att försöka komma underfund med varför hanteringen inte är miljöoptimerad idag och försöka ge ett antal möjliga förklaringar till var svårigheterna i det här problemet ligger. Slutsatserna av undersökningen kan sammanfattas med att tre olika problemområden identifierats: det svåra samtalet om döden, fokus på en antropocentrisk etik i både samhället i stort och i branschen samt attityder och hur dessa kan förändras. Dessa tre är alla sammankopplade när det kommer till denna fråga och alla är en del av början på en lösning av detta problem.