Vinstmaximering och certifieringssystemens roll inom svenska skogsbruk.
I denna uppsats undersöks om de certifieringssystem som berör svenska skogsbruk (FSC och PEFC) leder till att andelen produktiv skogsmark som frivilligt avsätts för naturvårdsändamål ökar genom att testa det bakomliggande antagandet att skogsägare och skogsbolag är vinstmaximerande, förenligt med nationalekonomisk teori. Dessutom testas om certifierade skogsbruk har en högre andel frivilliga avsättningar än icke-certifierade skogsbruk. Syftet är att undersöka om konsumenter som köper certifierade produkter får den naturvård de betalar för, gällande just andelen frivilliga avsättningar, och om naturvården håller en högre standard än den beträffande produkter vars ursprung är icke-certifierade skogsbruk. Undersökningen visar att svenska skogsägare och skogsbolag inte är fullt vinstmaximerande utan har andra drivkrafter än ekonomiska för att frivilligt avsätta produktiv skogsmark för naturvård. Ett exempel skulle kunna vara ett genuint intresse för miljö- och naturvård i allmänhet. Därmed kan inte slutsatsen att certifieringssystemen leder till en ökad andel frivilliga avsättningar dras. Uppsatsens resultat visar även att medelvärdet för både certifierade och icke-certifierade skogsbruks andel frivilliga avsättningar överstiger minimigränsen för att kunna bli certifierad (5 procent av produktiv skogsmark) men att skillnaden mellan de två grupperna inte var statistisk signifikant. Detta indikerar att när det gäller frivilliga avsättningar får konsumenter som köper certifierade varor den naturvård de betalar för men till ett omotiverat högre pris då ingen högre grad av naturvård kan urskiljas. Dock framkom det att hos drygt en tredjedel av de certifierade skogsbruken nåddes inte gränsen på 5 procent upp, vilket kan minska certifieringssystemens kredibilitet. Vidare verkade certifieringssystemen inte leda till en ökad andel frivilliga avsättningar.