Vems historiemedvetande och historiska referensramar får plats i läroboken?
Syftet med denna uppsats är att åskådligöra hur kursplanens begrepp (ur Lgr 11) historiemedvetande samt historisk referensram åskådliggörs i relativt nyutgivna läromedel. I föreliggande uppsats representerat av boken Historia Maxi, författad av Elisabeth Ivarsson och Mattias Tordai, utgiven 2010. Läroboken är avsedd för grundskolans senare år. Frågeställningen lyder: Hur åskådliggörs kursplanens begrepp historiemedvetande samt historisk referensram i läroboken ur skilda historiekulturella perspektiv?
De teoretiska definitioner av kursplanens begrepp som ges utgår ifrån historikern Klas Göran Karlssons samt historiedidaktikern David Mellbergs definitioner av begreppet historiemedvetande i boken Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken från 2004, samt Kenneth Nordgrens vidare förståelse av begreppet i sin doktorsavhandling Vems är historien? från 2006. I definitionen av kursplanens andra centrala begrepp, historisk referensram, utgår jag ifrån Per Elissons diskussion om hur begreppen förutsätter varandra i artikeln ?Det är smart att använda historia i nya händelser...? ? Historiebruk i skola och samhälle.
Metodvalet inspireras av en kritisk diskursanalys utifrån Norman Fairclough utifrån vilken jag genomför en detaljerad lingvistisk textanalys, samt Staffan Selanders emfas kring texters urval i boken Lärobokskunskap: pedagogisk textanalys med exempel från läroböcker i historia 1841-1985 från 1999. I uppsatsen benämnt som urvalsperspektivet. Ett övergripande resultat varifrån en slutsats kan dras är att kursplanens begrepp historiemedvetande samt historisk referensram åskådliggörs med utgångspunkt i den historiekanon som fokuserar europeiska perspektiv och däri sker ett uteslutande av icke-europeiska historiekulturella perspektiv. En annan slutsats är dock att läroboken utifrån narrativ historia uppvisar viss potential för interkulturell historieskrivning.