Vägen till övertygelse
en retorisk studie av partiledare i partiledardebatter
Vårt syfte med denna studie var att förstå fenomenet retorik som partiledare använder sig av i partiledardebatter i Sveriges riksdag. För att klarlägga fenomenet har vi utgått från teorierna, övertygningsmedel och partesläran. Vi har sedan jämfört vårt empiriska resultat med våra teoretiska utgångspunkter.Vi har valt att använda oss av en kvalitativ ansats med en hermeneutisk inriktning och jämfört en fallstudie genom att utföra retorikanalyser med två svenska partiledare som underöskningsobjekt, Fredrik reinfeldt och Mona Sahlin. Valet föll på dessa då de är partiledare för de två största partierna i Sverige, Moderaterna och Socialdemokraterna. Våra analysresultat visar att de båda följer den retoriska arbetsprocessen men de nyttjar den inte till fullo. Analysresultten visar även på att det finns tydliga skillnader mellan partiledarna och få likheter.Våra slutsatser visar att Reinfeldts retorik karaktäriseras av sakligt resonemang i argumentationen, en stark, klar och flexible röst med ett varierat kroppsspråk samt att han har en neutralt ansiktsuttryck utan känsloyttringar. Sahlins retorik karaktäriseras av att hon fokuserar på att skapa känslor hos åhörarna genom att använda pathos-argument och stilfigurer. Hon har även en stark, tydlig och flexibel röst med varierat ansiktsuttryck men hon är sparsam med gester för att stärka det hon säger. Det som skiljer partiledarna åt är hur de använder sig av den retoriska arbetsprocessen, partesläran, då Reinfeldt fokuserar på saklig argumentering medan Sahlin fokuserar på elocutio. Båda är medvetna om hur de ska arbeta fram ett tal utifrån partesläran, dock nyttjar de den inte fullt ut.