Utforskande teckning - som verktyg och uttryck
Hur fungerar teckning som ett resonerande verktyg? Vad ger den utforskande handlingen upphov till?
I mitt examensarbete söker jag efter referenser och begrepp som styrker min mening om vårt behov av att utveckla tecknandet (en handling som i följande används i en vidare bemärkelse). Som landskapsarkitekter är det viktigt att vi skapar vårat eget förhållande till den verklighet som omger oss ? och sätter den i relation till andras ? för att fungera som formgivare. Genom att utforska världen och dess landskap erhåller vi nya perspektiv och breddar vårat vetande.
Med utgångspunkt i gestaltpsykologin, enligt Rudolf Arnheim behandlar jag förhållandet perception ? registrering ? teckning, vilket utgör den outtalade grunden för det som lärs ut på konst- och designutbildningar idag. Arnheim arbetade med experimentell psykologi rörande visuellt uttryck där han ser på perception som en ren retinal process. Detta tar sig uttryck i ett avbildande tecknande av det ?givna?, det som uppenbarar sig visuellt framför oss. Likt en neutral maskin väljer tecknaren att inte medvetandegöra sin styrning. Det blir en representativ och okritisk beskrivning, som i ett fortsatt skede är svår att ?lösa upp? och debattera kring.
Jag för fram alternativ till detta synsätt och genom referenser vidareutvecklar tecknandet som verktyg.
Allt utforskande är en förutsättning för en utveckling, inom såväl arkitekturen som all annan aktivitet. En utforskande handling kan likställas med en kunskapande handling. Dock är inte kunskap något som bara kan ?plockas? eller ?hämtas? ute i världen. Det kräver ett ställningstagande samt efterföljande skapande. Att ge dessa perspektiv en form, konstruerandet av artefakter, som i sig utgör kunskap.
Via handlingar som iscensättningstekniker, kritiskt tecknande samt skapande av åskmaskiner, formas uttryck som vidgar och utökar de lager som utgör vår verklighet. Genom att ge dessa skapade artefakter röst och låta de kommunicera som argument på ett teoretiskt plan, kan vi utveckla diskursen.
Landskapsarkitekturen kan klassas som en nomadisk verksamhet där ett utvecklande och breddande av vår profession innebär att låna från andra discipliners och riktningars verktygslådor. Genom ett vidgande av våra referensramar och perspektiv kan vi också tänja på våra språk och sätt att kommunicera.