Utfodringens betydelse för proteinhalten i mjölken
Detta examensarbete initierades av Skånemejerier tillsammans med Skånesemin med syftet att utröna eventuella skillnader i utfodring mellan högavkastande mjölkkobesättningar i Skåne med tydliga skillnader i mjölkens proteinhalt. De sjunkande halterna innebär problem vid förädlingen av mjölkråvaran på mejerinivå. Orsakerna till de sjunkande halterna samt möjligheten att påverka proteinhalten i mjölken med hjälp av utfodringsåtgärder är därför av stort intresse.
Trettio besättningar som var anslutna till kokontrollen valdes ut. Dessa hade någon form av foderrådgivning, en årlig avkastning över 9000 kg mjölk/ko och en proteinhalt som det senaste året legat i snitt över 3,4% (högproteingruppen) eller under 3,2% (lågproteingruppen). Efter att data från den aktuella installningsperioden studerats minskades antalet till tjugo besättningar, tio stycken i en högproteingrupp och tio i en lågproteingrupp. Detta gjordes på grund av att proteinhalterna inte längre skildes åt lika tydligt mellan alla besättningar. Data från kokontrollen, foderstater samt grovfoderanalyser jämfördes statistiskt för de båda grupperna. En telefonintervju med ett enkätunderlag som bas gjordes också med de utvalda lantbrukarna.
De båda grupperna skilde sig signifikant vad gäller fett- och proteinhalt. Högproteingruppen hade högre halter av både fett och protein, men en lägre mängd mjölk än lågproteingruppen. Mängden fett och protein tenderade att vara högre för lågproteingruppen. Detta tyder på att det är utspädningseffekten som ligger till grund för lågproteingruppens lägre halt av protein och fett.
Vid analys av foderstaternas sammansättning och utfodringsparametrar erhölls inga statistiskt signifikanta skillnader mellan grupperna. Det fanns dock en tendens att högproteingruppen utfodrades med en större mängd energi per kg ECM än lågproteingruppen. Att högre energiintensitet ger högre proteinhalt i mjölken stöds även av resultat som framkommit vid litteraturstudien. Grovfoderanalyser visade inte på några skillnader mellan de båda grupperna. En extra analys av ensilage utfördes även med avseende på socker. Antalet analyser var få och visade att mängden socker (gram/kg ts) kan variera stort i ensilage.
Enkätstudien visade inte på några större skillnader i användandet av fodermedel eller utfodringsrutiner. Fler besättningar i lågproteingruppen använde HP-massa och det var endast i högproteingruppen man såg besättningar som utfodrade med majsensilage och helsädesensilage. Avelsintresset var i stort sett lika mellan de båda grupperna.
Eftersom de båda grupperna hade liknande avelsmaterial och befann sig i samma geografiska område men ändå skilde sig så pass mycket i proteinhalt, kan man dra slutsatsen att miljöfaktorer som t.ex. utfodringsrutiner har en betydelse. Svårigheten med en fältstudie är dock att man inte kan kontrollera hur rådgivarnas foderstater följs samt att få exakta siffror för analys vad gäller fodermedel och rutiner.