The Pinkyberries - 33 pink puppets/ en rosa dockflock
Jag ville att viktiga saker skulle äga rum. Viktiga saker hände. De viktigaste var mina möten med the Pinkyberries och med den romerske kejsaren och stoikern Marcus Aurelius. Stoicismen visade mig den fina linjen mellan att vilja ge och vilja få. Jag vet att jag kommer att överträda den linjen gång på gång under alla min levnads dagar. Jag är nöjd med dockorna the Pinkyberries. Jag är nöjd för att jag upplever att de är självständiga. Självständiga från mig, oberoende av varandra men en självklar enhet. Jag ser fram emot att lära känna dem. Jag vet ännu inte vad de gör om dagarna eller vilka livsmål och förväntningar de bearbetar. Jag ser dockorna som en möjlighet till en plattform. En plattform för ett politiskt ifrågasättande av rådande verklighet. En plattform för möten av kulturell och sociologisk karaktär. En plattform för vidare utforskningar av det textila materialet. Jag ser också möjligheter till skojiga upptäckter när det gäller dockanimerande såsom fotografi, ljussättning, ljud- och röstexperiment, sång, rytm, samarbeten med ljudkonstnärer, musiker, klassiska tonsättare, strupsångare och bildredigerare. Kanske också dockorna och jag tar oss ut i världen via tekniska apparater. Eller via en dockteater-performance på en linfärja. Eller i en ljudlös kanot om natten.