Svenska statens skadeståndsansvar
Syftet med uppsatsen, att utifrån gällande rätt beskriva och granska statens skadeståndsansvar kritiskt, har uppnåtts med en traditionell juridisk metod. Principalansvar för staten har införts i 3 kap Skadeståndslagen (SkL) utanför myndighetsutövning och vid densamma. Samma ansvar gällde vid felaktig myndighetsinformation. Enligt 3 kap 2§ SkL krävdes fel eller försummelse för ansvar. Felbedömningen var objektiv (för den enskildes rättsäkerhet) och grundades på den enskildes beroende och myndighetens maktställning. Den skärptes när den enskildes personliga integritet riskerade att kränkas. Den felaktiga myndighetsutövningen måste ha inneburit en överträdelse av skyddsändamålet för att skadestånd skulle komma att utgå. Rätt till ersättning hade den vars intressen felet skadade och som kunde föra talan mot felaktigheten. Vid felaktig myndighetsinformation (3 kap 3§ SkL) krävdes, förutom felaktig information, synnerliga skäl. Informationen skulle ha lämnats av en myndighet och varit positivt oriktig. Vid felbedömningen var rådens art och hur den skadelidande uppfattade råden, samt omständigheterna när informationen lämnades av intresse. Principansvaret kunde skärpas till ett presumtionsansvar, både vid myndighetsutövningen (se NJA 1989 s 191) och utanför (NJA 1998 s 390). Detta ansvar aktualiserades främst vid sakskada på omhändertaget gods.