Svensk säkerhetspolitik i förändring
Alliansfrihet i fred syftar till neutralitet i krig. Denna mening har genomsyrat den svenska säkerhetspolitiska hållningen sedan Napoleonkrigens dagar. Efter andra världskriget ställdes Sverige inför valet om en fortsatt neutral hållning. Detta ledde till ett halvt sekel av kompromisser och febril politisk aktivitet. Den balansroll som landet fick gjorde att det inte fanns det svängrummet som man ville ha. Kalla kriget fick ett hastigt slut i och med Sovjetunionens fall. Förutsättningarna ändrades för svensk säkerhetspolitik eftersom det inte längre fanns något uppenbart hot mot rikets säkerhet, det hot som Sovjetunionen tidigare utgjorde. Alliansfrihet och neutralitet var inte längre lika viktigt och strävan efter ett medlemskap i den Europeiska unionen satte spår i vår säkerhetspolitiska hållning. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Sveriges säkerhetspolitiska agerande har ändrats efter järnridåns fall och i de fall det är möjligt förklara dessa med den neorealistiska teorin. De frågeställningar vi valt att arbeta efter är: Hur har Sveriges säkerhetspolitiska agerande förändrats efter Sovjetunionens upplösning i kontrast till tiden före? Kan dessa förändringar förklaras med den neorealistiska teorin? För att besvara dessa frågor har vi valt att titta närmare på fyra punkter som är essentiella inom utrikes ? och säkerhetspolitiken. De fyra punkterna är: säkerhetspolitisk hållning, säkerhetspolitikens struktur och strategi, internationella samarbeten och slutligen neutralitetsprincipens upprätthållande Vi har utifrån dessa fyra punkter empiriskt studerat de olika tidsperioderna, 1939 ? 1991 och 1991 ? 2002, för att på så sätt bilda en uppfattning om hur den svenska säkerhetspolitiken förändrats över tid. Den neorealistiska teorin fungerar som en lins ur vilken det empiriska materialet skall ses igenom.