Svensk krishantering under midsommarkrisen 1941
Mellan den 25 juni till den 12 juli 1941 genomförde den tyska armén en transport av en division fullt utrustade soldater genom Sverige. Detta har betraktats som den största eftergiften som Sverige gjorde under hela andra världskriget. Sveriges ledning fick några bråda dagar runt midsommaren 1941 att ta ett beslut om tyskarnas överlämnade begäran till den svenska samlingsregeringen. Den innehöll bl.a. en begäran om transitering av en division fullt utrustade soldater genom Sverige. Många ansåg att begäran stod helt i strid med Sveriges tidigare deklarerade neutralitet. Transporten av Engelbrechtdivisionen har efter andra världskrigets slut varit mycket diskuterad. Det har då handlat mycket om Sveriges neutralitet och politikernas beslut och agerande. Hur diskuterade, beslutade och agerade Sveriges ledning inför beslutet om att tillåta dessa transporter? När och på vilket sätt? Följande arbete granskar detta. Syftet med denna uppsats är att analysera den beslutsprocess som fördes i samband med det svenska godkännandet av transiteringen av den tyska Engelbrechtdivisionen genom Sverige 1941. Frågeställningarna i denna uppsats analyserar vad det fanns för ledarskap, politiskt samförstånd och beslutsenheter, i den beslutsprocess som föranledde det svenska bifallandet av transitering av den tyska Engelbrechtdivisionen genom Sverige 1941. Metoden i denna uppsats är en kvalitativ metod, genom kvalitativa textanalyser av vald litteratur. De kvalitativa textanalyserna har genomförts genom att i litteraturen leta efter de ovan nämnda begreppens (ledarskap, politiskt samförstånd och beslutsenheter) innehåll och mening utifrån fallstudien som genomförs på midsommarkrisen i Sverige 1941. Metoden, teorin och analysverktyget som används i uppsatsen kommer att utgå från Bengt Sundelius, Eric Stern och Fredrik Bynander (2000) som i tre steg går ut på att först återskapa och sedan i ett fjärde steg analysera midsommarkrisen, med hjälp av ovanstående analysverktyg. Det viktigaste resultatet av denna uppsats är att det under midsommarkrisen 1941 fanns ett utpräglat ledarskap, där den innersta kretsen av politiker i Sveriges regering hanterade krisen till stor del själva. Den enighet och samverkan som var ledorden när samlingsregeringen bildades 1939 visade sig här spela en stor roll vad gäller det politiska samförståndet. De beslutsenheter som fanns under midsommarkrisen var ofta grupper som var både formellt och informellt sammansatta.