Svensk flexicurity med semidispositiv anställningsskyddslag?

Denna uppsats avsåg, som en påbyggnad till min kandidatuppsats ?Dansk flexicurity i svensk rättslig belysning?, utreda frågan hur långt semidisposiviteten i LAS sträcker sig och om arbetsmarknadens parter genom kollektivavtal kan avtala om ett svenskt flexicurity-system. I arbetet har jag valt att begränsa mig till att endast utreda semidisposiviteten som stadgas i 2§ LAS gällande reglerna om turordning samt företrädesrätt till återanställning. Rättsläget verkar när samtliga rättskällor beaktas vara ganska tydligt. Förarbetena landar, enligt min utredning, i att det finns en avsevärd semidisposivitet i lagen om anställningsskydd så länge avsteg från LAS sker med kollektivavtal på centralnivå. Gällande företrädesrätten till återanställning finns dock begränsningar i lagen, även på centralnivå, som innebär att arbetsmarknadens parter har en mycket stor frihet att avtala om andra lösningar än de lagen föreskriver, så länge dessa är bättre än lagens regler. Det verkar som att arbetsdomstolen, vad gäller företrädesrätten till återanställningen, vid utgångspunkt ur förarbetena lägger vikt vid att argumenten som gjorde företrädesrätten semidispositiv handlade om att kollektivavtalen skulle vara mer förmånliga än lagens bestämmelser. Generellt kan sägas att disposiviteten gällande företrädesrätten är vidsträckt så länge ett socialt skydd, som är bättre än lagen, kan garanteras arbetstagarna. Detta stora hänsynstagande till LAS form av social skyddslagstiftning verkar inte, på samma sätt som med företrädesrätten, beaktas av AD vad gäller reglerna om turordning. Detta då förarbetena tydligt reglerar turordningsreglernas disposivitet. Semesterlagens påverkan på rättstillämpningen i anställningsskyddslagen torde inte innebära att AD frångått gängse lagtolkningsmetoder. Det faktum att uttalanden i motiv till en lag påverkar rättstillämpningen i en annan lag är korrekt utifrån ett konstitutionellt perspektiv, förutsatt att det gäller ny lag. Med detta kan sägas att det i vart fall ur konstitutionell synvinkel inte är tveksamt att uttalanden i motiven till semesterlagen tillåts styra rättstillämpningen i anställningsskyddslagen. Detta innebär att om arbetsmarknadens parter har intresse av att generellt avtala bort rättigheten till företrädesrätt till återanställning måste det ske på ett sådant sätt att arbetstagarna garanteras ett socialt skydd. Avtal som ensidigt fråntar arbetstagare rättigheten till företrädesrätt skulle riskera underkännas vid prövning i AD. Snarare verkar det som att parterna måste hitta en modell där företrädesrätten avtalas bort till förmån för åtgärder som kan garantera arbetstagarna ett bättre socialt skydd. En möjlig lösning för att hantera skyddssyftet i LAS är att i kollektivavtal på centralnivå vid sidan av avsteg från företrädesrätten knyta generösa inkomstbortfallsförsäkringar och goda möjligheter till utbildning eller hjälp med att finna ett nytt arbete. På sådant sätt skulle individens sociala trygghet kunna behållas samtidigt som arbetsgivarens eventuella intresse av större flexibilitet på arbetsmarknaden skulle tillgodoses. Sådana lösningar skulle garantera skyddssyftet i LAS samtidigt som en stor flexibilitet för arbetsgivaren skulle kunna uppnås. Vad gäller turordningsreglerna i LAS verkar det inte finnas några i lagen direkta begränsningar i möjligheten att genom kollektivavtal på centralnivå sluta avtala om avsteg från lagens bestämmelser.

Senaste sökningar:

© 2024 Allauppsatser.se | Nyheter Sidkarta