Strukturerad kreativitet
Ordet kreativitet används flitigt idag av ledare, kreativitetskonsulter,
konstnärer, unga som gamla. Vissa ser kreativiteten som en ekonomisk
drivkraft, andra tycker att den gör vårt liv mer spännande. På sistone har det
vuxit fram många kreativitetsprofessioner, så kallade kreativitetsexperter
som säger sig veta vad kreativiteten är och har en universal lösning för
stimulering av den och vet hur man leder den. Jag kallar det att strukturera
kreativiteten genom klichéspråk. Genom att kommunicera kreativiteten med
det klichéspråket gör vi illa själva kreativiteten. Vi beundrar kreativiteten
och vi plundrar kreativiteten. Vi förtar möjligheten med ordet, den rena
kreativiteten, spontana kreativiteten som finns i alla människor, som bara
existerar. Syftet med uppsatsen är att åstadkomma en reflektion runt frågan
vad händer med kreativiteten när man utnyttjar den och jag förväntar mig att
inte ställas till svar om vad kreativiteten är, för jag har ingen facit.
Den här essän är en berättelse där jag, genom det hermeneutiska synsättet,
tolkar teori och intervjuer med kreativa människor som jag har i studien ur
ett ironiskt perspektiv. Det ironiska perspektivet hjälper mig att handskas
med motsägande situationer, och skyddar mig själv mot mina egna
emotionella reaktioner som den strukturerade kreativiteten förorsakar. Att vi
själva är en del av den strukturerade kreativiteten utan att vi är medvetna om
det är svårt att förklara på något annat sätt än ironiskt.