Stenopeiskt hål - hur bra är denna metod som kontrollmetod?
Syfte: Syftet med den här studien var att värdera hur bra ett stenopeiskt hål fungerar som kontrollmetod av refraktionen.Metod: I studien användes 35 försökspersoner i olika åldrar och med varierande synfel. Det var endast höger öga som användes i studien, och vänster öga var därför ockluderad med en opak, svart lins under hela undersökningen. Först gjordes en refraktion på höger öga, för att få fram försökspersonernas rätta korrektion. Därefter mättes visus sex gånger; första gången med bästa korrektion, utan stenopeiskt hål, andra gången med bästa korrektion, med stenopeiskt hål, tredje gången med en ?dimning? på +2,0 D, utan stenopeiskt hål, fjärde gången med en ?dimning? på +2,0 D, med stenopeiskt hål, femte gången med en ?dimning? på +1,0 D, utan stenopeiskt hål, och sjätte gången med en ?dimning? på +1,0 D, med stenopeiskt hål. De sex visusmätningarna gjordes i provbåge och med ETDRS-tavla.Resultat: När den bästa korrektionen låg i provbågen och stenopeiskt hål sattes i sjönk visus med i genomsnitt 1,14 rader på ETDRS-tavlan. När den ?dimmande? +1.0-linsen var ilagd i provbågen blev det med stenopeiskt hål en genomsnittlig visusförbättring på 2,62 rader på ETDRS-tavlan, jämfört med visus utan stenopeiskt hål. Här var det dock en stor spridning mellan försökspersonernas värden. Med en ?dimning? på +2.0 D blev effekten av det stenopeiska hålet att visus, i genomsnitt, förbättrades med 6,48 rader på ETDRS-tavlan, då hålet sattes i provbågen.Slutsats: Slutsatsen är att stenopeiskt hål som kontrollmetod inte är så bra för att få fram den exakta styrkan, men den fungerar för att avslöja stora felkorrigeringar (större än 1.0 D).