Spanska sjukan och svälten
en studie av konsekvenserna av regeringens livsmedelspolitik och Spanska sjukans verkningar i norra Sverige åren 1917-1920
Syftet med detta arbete har varit att studera Spanska sjukan i norra Sverige, samt försöka ta reda på om regeringen fört en livsmedelspolitik under första världskriget som gjorde att människor led av undernäring, eventuellt svalt. Var det verkligen så att människor svalt, kunde detta i så fall ha varit en avgörande faktor till att Spanska sjukan blev så förödande? Jag har i min studie undersökt tre orter närmare: Piteå, Arjeplog och Skellefteå och hur dessa drabbades av Spanskan mellan åren 1918- 1920. Genom att analysera dessa orter närmare har jag försökt att ta reda på hur de drabbades och vilka faktorer som haft störst inverkan på Spanskans spridning. När det gäller regeringens livsmedelspolitik har jag försökt ta reda på vilka konsekvenser den fick. Jag koncentrerade mig framförallt på norra Sverige mellan 1914-1917 med betoning av sistnämnda år då hungerkravallerna bröt ut. Av dessa kravaller har jag valt ut Seskarö och Ådalen för närmare studium, eftersom jag koncentrerade mig på norra Sverige och dessa platser tillhör de mer uppmärksammade. Resultatet av detta arbete har på ett tydligt sätt visat att Piteå och Skellefteå drabbades hårdast 1918 av Spanska sjukan och Arjeplog 1920. Det går tydligt att konstatera att lappsocknen Arjeplog drabbades betydligt värre än kusttrakterna. Det framgår tydligt att läkarbristen, bristfälliga kommunikationer och bristfälligt immunitet gjorde att lappmarkssocknarna drabbades hårdare. Hungerkravallerna 1917 indikerar på ett tydligt sätt att det var ont om mat och att många människor tvingades övergå till en mer vegetabilisk föda. Men led egentligen befolkningen av undernäring? På sina håll kan det ha funnits människor som led av detta, men på det stora hela var det inte många som svalt även om det var ont om mat och priserna hade stigit i höjden.