Sovjetiska krigsfångar i Norge under Andra världskriget
Morgonen den 9 april 1940 gick de tyska trupperna till anfall mot Danmark
och Norge. Beredskapen i Norge var låg när anfallet kom. Detta eftersom att
Norges utrikespolitik hade gått ut på att inte reta upp någon av
stormakterna. Därför var den norska regeringen inte beredd på ett anfall
från Nazityskland.
Mellan åren 1941 och 1945 var det mellan cirka 80 000 och 100 000 sovjetiska
krigsfångar som sändes till Norge. Hitler hade stora byggplaner för Norge.
Nordnorge hade en svag infrastruktur något som Hitler ville förändra. De
sovjetiska krigsfångarna som hade tillfångatagits av tyskarna placerades i
hela Norge och två tredjedelar av dem placerades i Nordnorge.
Teorin som användes behandlade avhumanisering som innebär att genom att
uppfylla tre punkter, samtidigt eller var för sig rättfärdiga våld. De tre
punkterna är att genom order oppifrån legitimera våld, våld sker
rutinmässigt och den tredje punkten är när människor blir avhumaniserade
genom ideologi, indoktrinering samt moraliskt och fysiskt förfall bland
fångarna.
Tillvaron för de sovjetiska krigsfångarna var mycket dålig, den bestod av
smuts, löss och svält. Maten var underhaltig, den kunde bestå av en liten
ranson bröd på morgonen och på kvällen efter 12-13 timmars hårt arbete fick
de en tunn soppa kokt på kål och vatten. Även de hygieniska förhållandena
var mycket dåliga. Dricksvattnet var i kontakt med vatten som kom från
kanaler som drog med sig smuts och avföring från hus.
Syftet med uppsatsen var att undersöka hur de sovjetiska krigsfångarna
utnyttjades i Norge under Andra Världskriget och vilken betydelse det fick
för Norge. De sovjetiska krigsfångarna skickades till Norge som en del av
Organisation Todts, OT, uppdraget var att bygga upp en ny infrastruktur i
Norge. OT fick ansvaret att bygga Nordlandsbanan, riksväg 50 (E6) samt olika
fästningsanläggningar, flygplatser och dockor för större skepp.
På Nordlandsbanan byggdes det en järnväg mellan Stavanger och Oslo. Det
skulle även byggas en järnväg mellan Trondheim och Narvik för att säkra
transporten till Nordfronten och kunna frakta malm från Kiruna. I Nord-
Troms och Finnmark planerades att bygga en järnväg från Nordreisa mot den
finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till
Skippagurra, något som geografiskt skulle bli svårt på grund av stora
myrområden.
Ytterligare en viktig uppgift var att bygga, modernisera och vintersäkra
vägar. Riksväg 50 (E6) var den viktigaste förbindelsen för militären och den
tyska Wehrmacht. Det skulle också byggas snötunnlar längst vägen för att
vägen skulle kunna vara öppen även vintertid.
Atlanthavsvallen var även det en viktig uppgift som skulle verkställas, det
var en befästning kring Atlantkusten för att skydda Norge mot angrepp från
de allierade. I Trondheim och Bergen skulle det byggas bombsäkra
ubåtsbunkrar.
Att de sovjetiska krigsfångarna som skickades till Norge för att arbeta med
de olika projekten hade en viktig del i Norges uppbyggnad. Även om det var
påNazitysklands initiativ som krigsfångarna kom till Norge för att arbeta,
hadeNorge stor vinning på det. Norge hade en outvecklad infrastruktur,
exempelvisi Nordnorge var vägarna avstängda på vintern för att de var för
dåliga. Detvar enorma projekt som Nazityskland hade för Norge, det var
projekt som Norge varken hade haft arbetskraft eller ekonomi att själva
genomföra under den tiden.
Sovjetunionen hade inte skrivit under Genèvekonventionen från 1929, vilket
var ett argument från Nazitysklands sida att behandla de sovjetiska
krigsfångarna hur de ville. Det innebar även att norska och internationella
organisationer inte kunde hjälpa krigsfångarna, på grund av att de endast
kunde hjälpa de nationaliteter som skrivit på konventionen.
Genèvekonventionen säger att krigsfångar skulle behandlas med hänsyn och
humanitet. De skulle behandlas som landets egna soldater, vilket innebar att
om Sovjetunionen skrivit på Genèvekonventionen skulle de sovjetiska
krigsfångarna behandlas som de tyska soldaterna. Den grundläggande tanken är
att våld, tortyr, förödmjukande behandling, gisslantagande, straff utan
rannsakan ska vara förbjudna. Likaså sämre behandling på grund av ras,
religion, nationalitet och politisk åsikt. Arbete som genomförs under
fångenskap ska ge betalning till krigsfången. Eftersom Sovjetunionen inte
skrivit på konventionen kunde tyskarna använda de sovjetiska krigsfångarna
som arbetskraft till Norge utan att behöva betala eller behandla dem väl.
Organiseringen av de sovjetiska krigsfångarna skedde genom Nazityskland. De
befann sig till en början under Oberkommando die Wehrmacht, OKW. Det var
dessa som bestämde vilka och hur många som skulle skickas till Norge, de var
dessutom ansvariga för transporten av de sovjetiska krigsfångarna. År 1944
övergick ansvaret till Schutzstaffel der NSDAP, SS.
Ansvaret över byggverksamheten i Nazityskland och i Norge hade Organisation
Todt, OT. Hur de sovjetiska krigsfångarna skulle användas bestämdes
tillsammans av OT, OKW och riksarbetsministeriet. Verksamheten i Norge i sin
tur administrerades av Einsatzgruppe Wiking, EG Wiking.
Betydelsen av de sovjetiska krigsfångarnas arbete i Norge är delad. Vissa
undersökningar visar på att de sovjetiska krigsfångarnas produktivitet låg
påen relativt låg nivå på grund av deras dåliga fysiska tillstånd. En annan
studie visar att produktiviteten bland de sovjetiska krigsfångarna var 41,7
procent av tyskarnas insats på 100 procent. Undersökningar från OT visade
dock ett annat resultat, det vill säga att deras arbete utgjorde mer än
hälften av den nazityska arbetsinsatsen.