Social hållbarhet i planering och gestaltning
hur kan målet realiseras?
Vanligt förekommande i planprogram är målet att skapa social hållbarhet. Definitionen av begreppet är
bred och ofta utan konkreta strategier. Tolkningsutrymmet skapar problem, som i sin tur kan göra att begreppets inverkan urholkas.
Den här uppsatsen fokuserar på hur social hållbarhet uppnås genom den fysiska planeringen men också genom den mänskliga påverkningsfaktorn. Strategier för fysisk miljö pekar bland annat på vikten av mötesplatser, stråk, jämn fördelning av funktioner och institutioner samt överbyggande av barriärer.
Resultatet i uppsatsen visar också att social hållbarhet till stor del är beroende av människors delaktighet och engagemang. I planprocesser praktiseras detta ofta i form av medborgardeltagande, med bland annat dialoger och workshops. Uppsatsen har studerat problem med metoden och
diskuterar hur representativ den är för medborgarnas önskemål och vad som egentligen är syftet med
medborgardeltagande. Många gånger kommer bara några få individer till tals i dialogerna, i uppsatsen diskuteras om syftet snarare är att politiker och tjänstemän vill stärka sin relation till medborgarna. Ett alternativ till medborgardeltagande är ideellt arbete, en verksamhet som med andra medel och på andra sätt kan stärka den sociala sammanhållning i ett område. Resultatet påverkas av huruvida
initiativet kommer från boende i området och att de som engagerar sig får uppmuntran och stöd från kommunen.
Uppsatsen undersöker också hur politiska målsättningar och planerarens personliga värderingar påverkar beslut om framtida fysiska förändringar.
För att kunna skapa social hållbarhet genom fysiska miljöer förutsätter det att medborgare är inkluderade i processen, från början till slut. Det krävs ett samförstående mellan planerarens visioner och medborgarnas önskemål, tydligt är i alla fall att ingen part kan agera utan den andre.