Social färdighetsträning för personer med psykiska funktionshinder
Personalens och brukarens upplevelser av arbetsmetoden
Gruppen personer med psykiska funktionshinder har varit och är än idag en diskriminerad grupp i samhället. Det är den grupp av funktionshindrade som har det sämst ställt, både ekonomiskt och hur de blir bemötta av allmänheten. För att stärka den enskilda brukarens ställning i samhället och för att kunna leva ett självständigt så krävs adekvata sociala färdigheter för att kunna interagera med omgivningen. Social färdighetsträning är en av många arbetsmetoder som har som syfte att stärka individens sociala kompetens och som är den här studiens fokus. Den här studien använder sig av en kvalitativ metod för att genom intervjuer med både personal och brukare studera deras upplevelser och erfarenheter av arbetsmetoden social färdighetsträning. Syftet med studien är således att frambringa kunskap om och förståelse av social färdighetsträning. Resultatet visar på positiva upplevelser och erfarenheter av arbetsmetoden från både brukare och personal. Intervju undersökningen tolkades genom Bubers teori om relationer och det mellanmänskliga samt Goffmans teori om sociala och naturliga ramverk. Tidigare forskning användes också i tolkningsprocessen samt för att få resultatet till en mer övergripande nivå. Som avslutning har metodologiska ställningstaganden samt resultatet diskuterats i ett avslutande kapitel för att se vilken ny kunskap den här studien frambringat. Blickarna har även riktats framåt genom att presentera förslag på fortsatt forskning kring ämnet.Nyckelord: Personer med psykiska funktionshinder, social färdighetsträning, personal, brukare