Skadestånd vid offentlig upphandling
Uppsatsens syfte var dels att utreda de upphandlande enheternas skadeståndsansvar vid offentlig upphandling, dels att analysera skadeståndsreglernas effekter. För att uppnå syftet har jag tillämpat en klassisk rättsdogmatisk metod. Om en upphandlande enhet har brutit mot de upphandlingsregler som finns på området, kan förfördelad leverantör väcka talan om skadestånd i allmän domstol inom ett år. För att skadestånd skall utgå krävs dels att ett fel uppstått i upphandlingen, dels att leverantör därav lidit skada. Det är inte enbart anbudsgivare som kan begära skadestånd, utan även leverantör som inte deltagit i upphandlingen men likväl kommit att lida skada kan begära ersättning. Skadeståndet omfattar utebliven handelsvinst, det så kallade positiva kontraktsintresset, men kan i vissa fall endast omfatta kostnader för förberedande av anbud och deltagande i upphandlingen, det så kallade negativa kontraktsintresset. Omfattningen av skadeståndet beror på vilken sektor som leverantören tillhör. Bevisbördan ligger hos den leverantör som påstår sig ha lidit skada av det felaktiga beslutet. För ersättning för det positiva kontraktsintresset skall leverantören visa att det är sannolikt att han förlorat kontraktet till följd av överträdelsen. Yrkas ersättning för det negativa kontraktsintresset, räcker det att leverantören visar att möjligheterna att vinna anbudet menligt har påverkats av felet. I dag bör en skälighetsbedömning grunda beräkningen, men denna måste dock vara adekvat i förhållande till skadan. Resultatet med uppsatsen har visat att upphandlingsreglerna är snåriga och i vissa fall komplicerade, och skadeståndsreglerna är inget undantag. Rättspraxis har därmed en viktig roll när det gäller att fastställa rättsläget. Skadeståndsreglerna skall vara snabba och effektiva, men reglerna har svagheter och dess effektivitet borde stärkas. Reglerna har trots detta medfört positiva effekter på de offentliga organens upphandlingsförfarande.