Sju sorters ensamhet
Jag vill berätta och jag väljer att göra det med stygn, tygoch färg. I sviten Sju sorters ensamhet är det tyst ochtomt, människorna vet inte riktigt vad de ska ta sig till.De har allt de tänker att de behöver, de har ett fint ochprydligt hem, de har ett jobb att gå till och en familjsom möter dem när de kommer hem. Ändå infinner siginte den där lyckan de har hört talas om att man skaleta efter. Det är något som fattas.Något är snett i samhället idag och det bekymrar mig.Jag tror att det därför jag återkommer till gråzonen, tillensamheten och allt det om skaver. För att på så sättkanske kunna förändra, om än bara lite, eller i alla fallförstå varför det är som det är.Med hjälp av böcker, filmer, P1 och helt vardagligaskeenden försöker jag ringa in vad det egentligen är jagvill säga. Jag försöker förstå varför jag vill säga det ochom det är fler som ser samma sak. Böckerna, filmernaoch radion blir till mina bollplank och ger mening åtmitt arbete.Jag har i mitt masterprojekt hittat metoder för att få ettsnabbare flöde i min arbetsprocess. Jag har letat efteren textil teknik som kan samsas med broderiet och jagfann den i tryckverkstaden.Jag har screentryckt, målat, hällt och insett hur användbarvanlig bokplast är för att maskera detaljer med.Bilderna har blivit större, mörkare och broderiet likvälsom berättelserna har fått fler tomma ytor att spelamot.Någon sa att min arbetsprocess är som livet, detlunkar på och skeenden fogas samman allteftersom.Mina bilder glider in i varandra, människor och sakeråterkommer, pusselbitar faller på plats. Världen runtomkringvävs in mellan raderna och plötsligt förstårjag någonting, om mig, om mänskligheten och det därmed att bara finnas till känns plötsligt så oändligtenkelt. För ett ögonblick. Allt sker hastigt. Och är borta.