Självbestämmande, suveränitet och förutsättningarna för nationalstaten
En viktig del av frihetens idé är att varje människa ska ha ett skyddat område av sitt liv där hon är suverän, i det hon enbart lyder de morallagar som hon finner inom sig själv, och där ingen annan har rätt att utsätta henne för tvång. Idén om sådana ?sfärer av självbestämmande? kan spåras tillbaka till upplysningsfilosoferna Rousseau och Kant som förstod friheten som viljans autonomi. Självbestämmande kräver att var och en följer sina böjelser och strävanden: friheten att utforma sin livsplan i överensstämmelse med sin personlighet. Rousseau och Kant ansåg att inte bara individer utan också grupper av individer skulle kunna omges av sfärer av självbestämmande. Likväl som varje människa själv skulle få bestämma om sådant som berörde henne och ingen annan, skulle varje grupp av människor få bestämma om sådant som enbart angick dem själva. I den här uppsatsen är ambitionen att definiera självbestämmandets princip som en idé som stipulerar att individer måste delta i lika hög grad när det gäller att fatta beslut som styr deras handlande. Ett huvudsyfte med resonemanget är att studera den kontext och de betingelser som möjliggör realiserandet av idén om ett samhälle som genom individernas fria och förenade vilja bestämmer över sina levnadsförhållanden. Föreställningen om självbestämmande innefattar flera dimensioner. Idéns normativa (önskvärda) aspekt studeras utifrån hur dess förespråkare förstod dem. Vidare ska den process, genom vilken dessa idéer för första gången omsattes i praktik belysas. Franska revolutionen innebar en samhällsomdanande förändringsprocess som ytterst syftade till att rekonstruera de politiska institutionerna för att de bättre skulle motsvara självbestämmandets normativa aspekter. Franska revolutionens deklarationer om mänskliga rättigheter antas ha lagt grunden för en ny och epokgörande uppfattning om en ny politisk praxis. Varje folks rätt till självbestämmande och suveränitet var en grundläggande konsekvens av den franska revolutionen och detta var också kärnan i idén om nationalstaten. De slutsatser som dras i detta arbete kan något förenklat sägas vara att: idén om ett samhälle som på ett demokratiskt sätt inverkar på sig själv kan implementeras (på ett trovärdigt sätt) enbart inom ramen för nationalstatligt konstruerade statsbildningar. Att stats- och nationsgränserna ska sammanfalla, är en viktig förutsättning för legitimeringen av statsmakten och det territorium den kontrollerar.