Silversurfare
Tillgänglighetsanpassa webbplatser eller utbilda äldre användare av Internet?
I takt med att fler och fler informationskanaler flyttas från traditionella, människa-till-människa interaktioner till digitala kanaler ändras också de erfarenheter, färdigheter, kompetenser och tekniska utrustningar som krävs för att ta del av, och deltaga i, informationsflöden. Detta skapar grupper i samhället i form av de som har dessa erfarenhter, färdigheter, kompetenser och utrustningar, och de som inte har något av dessa, detta kallas för den digitala klyftan. Som visas i den här uppsatsen kan den digitala klyftan bestå av en eller flera mindre klyftor. En av den största gruppen människor som står på fel sida av klyftorna är äldre. Det finns olika sätt, metoder och teorier som har postulerats för hur den digitala klyftan kan överbryggas, i den här uppsatsen undersöks hur två olika standarder (WCAG 2.0 och E-delegationens riktlinjer) för tillgängliga webbplatser, och en standard med kompetenser för webbanvändning (The Web Literacy Standard, från The Mozilla Foundation) förhåller sig till gruppen äldre människor. Syftet var att utvärdera hur de problem, erfarenheter och åsikter respondenterna anger förhåller sig till två tillgänglighetsstandarder och en kompetensstandard, och hur förändringar i de här förhållandena skulle kunna få positiva effekter. De självselekterade deltagarna, som rekryterades genom medlemsskap i PRO, besvarade en kortare enkät för att grovt placera dem i förhållande till åldersgruppens nationella snitt när det gäller tillgång till utrustning och användande av Internet; efter enkäten genomfördes ett fokusgruppssamtal. Enkätresultaten visar att deltagarna ligger över det nationella snittet när det gäller tillgång och användande av Internet. Resultaten från fokusgruppssamtalet visar att deltagarnas största problem är storleken på text, följt av bl.a. problem med terminologi och problem med navigation i menyer. Resultaten visar också att vissa av deltagarnas problem skulle kunna lösas med tillgänglighetsstandarder som antingen definieras striktare eller att producenter av webbplatser analyserar användarnas behov bättre; andra problem kan nog lösas med bättre informationsdesign. Deltagarna skulle också troligtvis ha nytta av fler, och ökade kompetenser, men hur detta skulle ske på ett långsiktigt hållbart sätt är något oklart. Överlag har deltagarna tagit sig över vissa delar av den digitala klyftan, men om de stöter på problem så upplever de ofta tröskeln som för hög och vänder sig då fort till någon för hjälp.