Sekretesslagens försvårande av myndighetsutövning gällande unga lagöverträdare
Denna uppsats belyser problematiken inom de två största myndigheterna: Socialtjänsten och Polisen då de ska kommunicera mellan varandra vid hantering av ungdomsbrottslig verksamhet. För att få en bättre inblick i hur dessa myndigheter arbetar bör man sätta sig in i hur deras verksamheter är uppbyggda samt vilka lagar det är som styr verksamheterna. Lagarna som mest berör den enskilde ungdomen är: Lagen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LVU), Lagen om unga lagöverträdare (LuL) och sekretesslagen (SekrL). I arbetet framhålls att polisen är en myndighet som inte har någon sekretess gentemot social myndighet, då det gäller en ung lagöverträdare. Med detta menas att polisen framför all fakta som berör den unga lagöverträdaren som finns att tillgå i utredningen. Däremot styrs socialmyndigheten av mycket stränga sekretesslagar och detta medför att delvis viktig fakta gällande den unga lagöverträdaren inte kan nå berörd personal inom polismyndigheten som kan ha en avgörande roll för att eventuellt kunna hindra den unga lagöverträdaren fortsätta med eventuell kommande brottslig verksamhet. Om sekretesslagen hade luckrats upp för socialtjänsten då de har utbyte med polismyndigheten skulle arbetet mellan dessa myndigheter underlättats avsevärt och kontentan av detta skulle bli att bägge myndigheterna skulle kunna arbeta mer effektivt.