Sambandet mellan giraffens födosöksbeteende och matsmältningsorgan
Då giraffens föda utgörs endast av blad, löv och knoppar, trots att det är den största idisslaren som lever idag, har dess anatomi genomgått en serie av anpassningar för att kunna överleva på denna föda. Till det yttre har den under evolutionens gång utvecklat en otrolig längd som gör att den når långt upp över alla andra idisslare, och till det inre har dess mag-tarmsystem anpassat sig efter födans egenskaper. Giraffens huvud har en avlång form och behåring på läpparna som ska skydda den från trädens stickiga försvar, en tunga som kan bli upp till en halvmeter lång, och tuggmuskler som har anpassats till den relativt lättuggade maten. Förmagarna har i sin tur minskat i storlek och kraft och fått ett anpassat utseende och utbredning på dess papiller, och tarmen har en liten ratio tunn/tjocktarm.
Giraffens cirkulation har fått anpassa sig till stora höjdskillnader, då giraffen kan sträcka sig upp till ett träd och bli mer än fyra meter lång, men i nästa stund böja sig ner för att dricka vatten på marknivå. Som följd av dess längd har dräktiga och lakterande honor, samt växande ungdjur, en väldigt hög kalcium- och fosfatomsättning i kroppen och kan därför lida brist på dessa mineraler.
Den drivande kraften bakom giraffens längdutveckling har länge sagts vara övertaget den ger vid födosök, men det finns även en annan teori som baserar sig på att den drivits av sexuell evolution.