Rollspel som språkspel. En undersökning av språkanvändning i bordsrollspel
I bordsrollspel, eller bara rollspel, skapar man med språket en fiktiv värld och agerar iden. Deltagarna tar på sig varsin karaktär och beskriver vad dessa gör. En deltagare,spelledaren, beskriver i stället vad rollpersonerna ser och vad som händer omkringdem, och spelar personer de möter. Denna uppsats syftar till att med utgångspunkt i ettinspelat rollspelsmöte beskriva hur rollspel fungerar språkligt, med avseende främst påhur man gemensamt bygger upp en fiktiv värld och agerar i den, samt hur man hållerisär verklighet och fiktion och undviker missförstånd.En kronologisk genomgång av rollspelsmötet med fokus på inledningen visar hurmötet kan delas in i olika faser, samt hur spelledaren för ?handlingen? framåt på ett sättsom ofta påminner om en bok eller film. Genomgången ger också en tydlig bild av hurspelledaren och spelarna tillsammans bygger upp spelvärlden och genom sina karaktäreragerar i den. Liksom i annat muntligt fiktionsskapande gäller att yttranden sombeskriver den fiktiva världen också skapar den. För att nya inslag som förs in i fiktionenskall bli del av den gemensamma bilden krävs ett godkännande från övriga deltagareoch samtalet kan beskrivas som en förhandling om vilken bild av spelvärlden som skallgälla. Avgörande för godkännandet är att ett yttrande följer de formella och informellaregler som finns för rollspelet. Rollspelets grundstruktur utgörs av ett växelspel mellanbeskrivningar av miljöer och händelser från spelledarens sida och spelarnasbeskrivningar av vad deras karaktärer gör. Lika viktigt är dock ofta kontrollfrågor ochsvar på dessa. Även skämt och kringdiskussioner kan påverka bilden av spelvärlden. Ettspeciellt moment med många intressanta inslag är de dialoger där spelare och spelledaregår in i sina roller som personer i spelvärlden och talar ?med deras mun?.För isärhållandet av verklighet och fiktion i samtalet är det mest grundläggande attendast en av domänerna, spelvärlden eller verkligheten, vid varje tillfälle bildarutgångspunkt för samtalet. Med en term som lånas från Sven Strömqvists Make-Believethrough Words (1984) blir den bakgrundsdomän. Uttryck med flera möjliga tolkningarantas i första hand syfta på något inom bakgrundsdomänen. Detta gäller exempelvispersonliga pronomen som jag och du, eftersom dessa används för att referera tillspelarnas rollpersoner. Växlingar mellan domänerna kan ske på många sätt och av olikaskäl, ofta med paralleller till hur man växlar mellan olika ämnen i ett samtal. Frågorsom vilken bakgrundsdomän som är aktuell, eller huruvida ett visst uttryck har sinreferent utanför bakgrundsdomänen, kan ofta avgöras utifrån bedömningar avmeningsfullhet och rimlighet, eller med hjälp av det starka inomspråkliga sammanhangsom hela tiden upprätthålls. Olika typer av mer eller mindre explicita ?domänmarkörer?spelar dock också en roll, liksom de olika typiska strukturer som många av?spelyttrandena? antar. Sammantaget med att man helst undviker att gå tillbaka tillverkligheten när man väl tagit spelvärlden som bakgrundsdomän, gör detta attmissförstånd är sällsynta. När de uppstår finns olika reparationsstrategier tillgängliga,och problemen reds ut snabbt.I den avslutande diskussionen görs en jämförelse med andra typer av?fiktionsskapande?, som skrivande och läsande av romaner eller muntligt berättande. Enviktig poäng är det sociala inslag som finns även i dessa sammanhang. Kommunikationöver huvud taget kan för övrigt ofta sägas skapa en parallell värld och liksom i rollspeletbehövs en förhandling kring hur denna värld skall beskrivas. Även detta tas upp idiskussionen, liksom frågor om hur mycket i rollspelet som egentligen kan sägas vara?unikt?, samt hur mycket som är förutsägbart utifrån rollspelets grundläggandeförutsättningar.