Resan till naturen och förlorade minnen
En analys av Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives
Uncle Boonmee Who Can Recall His Past LivesApichatpong WeerasethakulLaura U. MarksHaptisk-bildMinnen
Filmen Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives (2010) presenterar ett antal scener som är till synes orelaterade till filmens övergripande handling. Filmens titel antyder att dessa scener möjligen kan vara minnen ur titelkaraktärens tidigare liv, emellertid finns det ytters lite underlag för en sådan tolkning i själva filmen. Syftet blir därmed att närmare undersöka dessa scener, att söka tematiska kopplingar mellan dessa scener och filmen som helhet, samt att försöka komma fram till hur dessa scener kan ses arbeta med minnen.Laura U. Marks bok, The Skin of the Film (2000), har valts som underlag för den följande analysen i förhoppning att de tankar som läggs fram där skall kunna nyttjas för att tolka och diskutera de nämnda scenerna i filmen. I arbetet nyttjas därtill den metod som förespråkas av det hermeneutiska vetenskapsidealet för att erhålla kunskap.Arbetet visar på att filmen inte nödvändigtvis söker att gestalta minnen utan kan ses locka åskådaren till att minnas genom att presentera bilder som bäst förstås genom kroppslig inlevelse i bilden, kort sagt; filmen söker att aktivera åskådarens minne genom bilder med haptiska kvaliteter. Detta görs samtidigt som filmen ständigt återkommer till samma tema; resan till naturen. Åskådaren får alltså både bevittna filmens karaktärers resa och lockas till att själv uppleva detta utifrån sina egna minnen. Naturen är dock inte nödvändigtvis resans mål, filmen ses snarare försöka föra åskådaren till ett visst sinnestillstånd.