Relevansen av Breast Specific Gamma Imaging (BSGI) som komplement till Röntgenmammografi
Introduktion: I nuläget är Röntgenmammografi det första valet vid bröstcancerdiagnostik och har en genomgående sensitivitet på 78- 85 %. Vid avbildning av tätare bröstvävnad sjunker sensitiviteten och specificiteten för Röntgenmammografi och antalet falska positiva resultat ökar, vilket leder till onödiga biopsier, Under 1990-talet utvecklades Breast Specific Gamma Imaging (BSGI) (Aktolun et al. 1992). BSGI är en teknik utvecklad för bröstavbildning. Tanken var att BSGI skulle komplettera Röntgenmammografi vid avbildning av tätare bröstvävnad. Studier från Palmedo et al. under 1990-talet visade att BSGI hade en sensitivitet och specificitet på 71 % respektive 69 %. Flera studier visade att BSGI endast kunde avbilda palperbara tumörer (Khalkhali et al. 2000). Avbildning av palperbara tumörer gav ingen diagnostiskt nytta och intresset för BSGI minskade. Detektorteknikerna för BSGI har utvecklas sedan 1990-talet och kommer att fortsätta utvecklas. Det är därför av intresse att utreda vilka krav som ställs på en detektor för att BSGI ska vara relevant som komplement till Röntgenmammografi.Mål: Studiens mål är att ta fram en metod för att studera kraven på en detektors spatiala upplösning och energiupplösning vid avbildning med BSGI för olika tumörstorlekar.Metod: Metoden grundas i Monte Carlo simuleringar av BSGI i programvaran GATE. Realistiska simuleringsparametrar som injicerad aktivitet, aktivitetsupptagsförhållande och detektoruppställning erhölls ur litteraturen inom BSGI. I simuleringarna generas bilder för tumörstorlekarna fem och tio millimeter. Den spatiala upplösningen och energiupplösningen i bilderna kunde varieras i efterhand eftersom simuleringarna genererade exakta positioner på fotonträffarna. Bilderna tolkas kvantitativt med Rose modellen. Den framtagna metoden kommer att kunna användas som en plattform för fortsatta studier inom BSGI. Resultatet presenterades grafisk för varje tumörstorlek med SNR som funktion av detektorernas spatiala upplösning och energiupplösning.Slutsats: Den framtagna metoden kan användas för att på ett realistiskt och pålitligt sätt utreda vilka krav som ställs på en detektors spatiala upplösning och energiupplösning vid avbildning av olika tumörstorlekar med BSGI. Vi har simulerat tumörer med storlekarna fem respektive tio millimeter med upptagsförhållande på 6:1. Båda tumörstorlekarna var synliga i det spatiala upplösningsintervallet 0.1 till 5 mm och energiupplösningsintervallet 1 till 10 %, enligt Rose modellen. Resultaten visar på en optimal spatial upplösning och energiupplösning för detektorn på två millimeter respektive 10 % för båda tumörstorlekarna.