Rättstrygghet för asylsökande. Förvarsbeslut enligt Utlänningslagen
Enligt UNHCR är användningen av frihetsberövande av asylsökande icke önskvärd och bör alltid undvikas. Dock bör asylsökande i undantagsfall tas i förvar om det tydligt föreskrivs i nationell lagstiftning som är i överensstämmelse med allmänna normer och principer i internationell lagstiftning om mänskliga rättigheter. Skälen till detta är att skapa rättsliga garantier mot godtycklig behandling och att i största utsträckning skapa en säker ställning åt utlänningar (prop. 1975/76 s. 67). Uppsatsen spårar principer om icke-diskriminering och förbud mot godtycke som utgör grunden för skydd av asylsökande i den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter och försöker hitta hur dessa principer tillämpas på den svenska Utlänningslagen (UtlL 2005:716). Mot bakgrund av dessa principer analyseras bestämmelserna i kap.10, 1§ andra stycket punkt 2 eller 3 och tredje stycket som jag anser lämnar stort utrymme för subjektiva bedömningar som bör vara till skada för asylsökandes rättstrygghet, så länge som "utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter" som avgör om en utlänning får hållas i förvar enligt detta lagrums bestämmelse inte tydligt specificeras. Förhoppningsvis kommer denna brist att behandlas i en ny utlänningslag där det föreslås flera lagändringar, inklusive införandet av en ny bestämmelse i utlänningslagen (2005:716) som innehåller de överväganden som skall göras för att avgöra om det finns risk för avvikande och att det då föreligger anledning att utlänningen tas i förvar (SOU 2009:60).