Ränteavdragsbegränsningar
De nya reglernas förenlighet med den fria etableringsrätten
Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida de nya reglerna angående ränteavdragsbegränsningar är förenliga med EG-fördragets fria etableringsrätt och om reglerna inte anses vara det - huruvida en sådan inskränkning kan rättfärdigas.De nya reglerna avser en begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter och gäller vid räntebetalningar mellan företag i intressegemenskap. Avdrag för ränteutgifter får göras under förutsättning att den inkomst som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med en skattesats som uppgår till minst tio procent (tio-procentsregeln) enligt lagstiftningen i den stat där det företag i intressegemenskapen som faktiskt har rätt till ränteinkomsterna hör hemma, om företaget bara skulle ha haft den inkomsten. Avdrag får även göras för ränteutgifter i de fall såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgifterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Regeln är ett alternativ till tio-procentregeln och gäller därmed även i de fall ränteinkomsten inte beskattas med minst tio procent. Med ordet huvudsakligen avses 75 procent eller mer.De svenska reglerna om ränteavdrag är tillämpliga på dotterbolag med både inhemska och utländska moderbolag. Reglerna får till följd att behandlingen av dotterbolag med inhemskt moderbolag skiljer sig från den av dotterbolag med utländskt bolag eftersom reglerna får den effekten att avdragsförbudet endast drabbar dotterbolag med utländskt moderbolag (under förutsättning att beskattningen är lägre än tio procent samt att transaktionen har affärsmässiga motiv som understiger 75 procent). Reglerna medför att det blir mindre attraktivt för bolag med moderbolag i andra medlemsstater att utöva etableringsfriheten och moderbolagen kan på grund av detta komma att avstå från att bilda eller bibehålla etableringar i Sverige där en sådan bestämmelse finns. EG-domstolen menar att detta resonemang även är tillämpligt då det lånegivande bolaget istället är det utländska moderbolagets dotterbolag som i likhet med moderbolaget är hemmahörande i en annan medlemsstat. Enligt vår mening utgör därför de nya reglerna en inskränkning av den fria etableringsrätten i enlighet med artikel 43 och 48 EG.En av de rättfärdigandegrunder som kan motivera en inskränkning av den fria etableringsrätten är skatteflykt. EG-domstolen är beredd att pröva skatteflykt som rättfärdigandegrund under förutsättning att reglerna har som syfte att hindra rent konstlade upplägg. Det är därmed tillåtet att försöka minimera sin skattebörda genom att etablera sig i andra medlemsstater så länge som de åtgärder som bolagen vidtar inte medför att vinstmedlen överförs genom konstlade upplägg.Ett konstlat upplägg definieras av EG-domstolen som en etablering där ingen faktiskt ekonomisk verksamhet bedrivs. Ett riktmärke kan till exempel vara att lokaler, personal eller utrustning saknas. Förekommer det således affärsmässiga skäl anser vi att det inte kan röra sig om ett konstlat upplägg eftersom ett rent konstlat upplägg enligt definitionen ska sakna faktisk ekonomisk verksamhet. En affärsmässighet om 75 procent och ett konstlat upplägg om 25 procent är därmed omöjligt då ett konstlat upplägg i stort sett förutsätter noll procents motiverad affärsmässighet.Enligt ?rule of reason??doktrinen kan en nationell regel endast godtas om den är utformad på så sätt att den faktiskt säkerställer det syfte som eftersträvas och den får inte utgöra ett mer ingripande hinder i den fria rörligheten än vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med regeln. Eftersom reglerna, med den lydelse de har idag, träffar fler transaktioner än de rent konstlade är de oproportionerliga i förhållande till sitt syfte. De kan därmed inte rättfärdigas och utgör således ett hinder för den fria etableringsrätten.