Partners upplevelse av hur lungcancersjukdomen och den palliativa cytostatikabehandlingen påverkar deras livssituation
Lungcancer drabbar inte enbart den sjuke utan får även konsekvenser för dennes partner. Partnern delar i mångt och mycket den sjukes sjukdomsupplevelse och tillsammans möter paret de utmaningar som sjukdomen ställer dem inför. Sjukdomen är en av våra vanligaste cancersjukdomar och är förenad med dålig prognos. För den övervägande majoriteten som insjuknar är behandlingsinriktningen palliativ. Sjukdomen har ett snabbt förlopp och innebär en successiv försämring av hälsotillståndet för den drabbade samt ett ökat behov av hjälp och stöd allt eftersom sjukdomen framskrider. För den sjuke utgör partnern som regel den mest betydelsefulla personen. Den sjukes förmåga att möta de krav sjukdomen ställer är till stor del avhängigt partnerns hjälp och stöd. Syftet med denna studie var att beskriva hur partners upplever att deras livssituation påverkas till följd av lungcancer sjukdomen och den palliativa cytostatikabehandlingen. Sex partners vars livskamrat fick poliklinisk cytostatikabehandling på ett sjukhus i norra Sverige deltog. Studien hade en kvalitativ ansats och data inhämtades genom semistrukturerade intervjuer. Tematisk innehållsanalys tillämpades för att analysera innehållet i texten. Analysen resulterade i sju huvudkategorier: Från chock till ständig oro, Oro och rädsla tär på hälsan, Källor till kraft i vardagen, Den sjukes orkeslöshet innebär relationsförändringar, Ökad närhet inom familjen med vissa reservationer, Vänskapsband utsätts för påfrestningar, Kontakt med vården en del av vardagen. Därutöver framgick i texten tydligt två teman: Oro och rädsla präglar tillvaron samt Interaktionsmönster förändras. Studien visar att partners befinner sig i en svår livssituation där oro och rädsla präglar vardagen och får konsekvenser på deras egen hälsa. De försöker tillämpa olika strategier för att klara av den psykiska påfrestningen och finna kraft i vardagen. Partners får också uppleva hur det sociala samspelet med andra påverkas som en följd av sjukdomen. De beskriver hur roller och relationer i förhållande till den sjuke, barnen och vänner förändras och att sjukvårdspersonalen träder in som betydelsefulla samspelspartners. Resultatet antyder att partners ofta väjer att inte ger uttryck för sin oro och rädsla vare sig till den sjuke eller till barnen. De verkar befinna sig i ett kommunikativt vakuum och bär mycket inom sig. Mitt i all förtvivlan ger dock partners även uttryck för hopp. De vill alla inta ett positivt förhållningssätt till sjukdomsutvecklingen och sätter stor tillit till vården samt hopp till de behandlingar som erbjuds. Studien ger läsaren insikt i partners livs förhållanden, kunskap som är värdefull att bära med sig i mötet med dem inom hälso- och sjukvården.