På promenad genom Prag med pennan som verktyg - en landskapsarkitekts bilddagbok
Denna uppsats är en sammanställning i dagboksform som berättar om hur jag lär känna Prag med hjälp av
teckningen som verktyg. Tecknandet och skissandet
är ett skapande arbete, men det syftar här inte till att
formge och skapa nya platser, istället blir det ett sätt
att närma sig staden och aktivt betrakta den.
Dagboken är det som håller samman arbetet och beskriver
kronologiskt, i både ord bild, den utveckling
som sker under arbetets gång. Teoretiska referenser,
och mina reflektioner kring dem, varvas med bilddagboken
för att ge en djupare förståelse av processen
och de frågor som dyker upp under arbetets
gång.
Den första delen ägnas åt att hitta och orientera sig
i en okänd stad. Jag promenerar, men istället för att
ta hjälp av befintliga kartor försöker jag skapa min
egen genom att efter varje promenad rita små minneskartor.
Även om minnet är diffust stämmer dessa
små minneskartor trots allt relativt väl överens med
verkligheten, även om vinklar och avstånd inte alltid
är korrekta. Den första tiden upplever jag ett behov
av att orientera mig och skapa sammanhang, men
snart tycker jag mig ha en överblick och hittar ganska
bra. Det blir mindre relevant att fortsätta att notera
minneskartor, istället börjar jag fokusera på rum och
platser.
Utmaningen blir nu att försöka minnas platser jag
besöker, hur de ser ut och upplevs. Jag fokuserar
på att rita perspektiv och blir förvånad över hur lite
jag faktiskt minns. Jag upplever minnena som rika
och bildmässiga, men när jag tvingas att redovisa
dem på papper har jag svårt att minnas detaljer och
tenderar att flyga över rummet istället för att se det
ur ögonhöjd. Jag inser att minnet inte alls fungerar
som en kamera, och forskning om perception och
minne bekräftar att minnesbilder är något helt annat
är fotorealistiska bilder. Perspektivbilden är snarare
en konstruktion och speglar inte det sätt på vilket vi
varseblir rummet. Dessutom är varseblivningen i sig
en aktiv process, det vi uppmärksammar och minns
är ett resultat av ett urval.
Jag börjar nu avbilda på plats för att undersöka
min varseblivning och använder teckningen som en
metod för att bli medveten om det jag inte uppmärksammade
tidigare. Under denna process faller
jag till ro i att helt enkelt ta in och njuta av att vara
i ett sammanhang. Tecknandet i sig blir en anledning
att besöka nya platser, och gör att jag blir mer
uppmärksam på vad de egentligen är. Teckningarna
det resulterar i ger möjlighet till reflektion i efterhand
och till nya insikter långt efteråt.
I slutet av projektet tecknar jag åter kartan av staden,
så som den ter sig för mig nu. En rikare väv av
platser och rörelsemönster har bildats, men det är
fortfarande en utmaning att ta fram dem ur minnet.
Jag testar också mitt minne genom att besöka en helt
ny plats och senare teckna mitt minne av den. Eftersom
varje plats har sina förutsättningar kan jag inte
dra några generella slutsatser av resultatet, men upplever
att jag har lättare att minnas detaljer eftersom
jag nu vet hur jag ska titta mer uppmärksamt och
använda tecknandet för att söka i minnet. När jag
sedan går tillbaka och tecknar på plats finns det ändå
mer att notera och lägga märke till, med teckningens
hjälp kan jag snabbt ta in flera aspekter av platsen.
Slutsatsen blir att teckningen för mig är ett effektivt
sätt att bli mer uppmärksam på det jag upplever.