Om det icke-mänskliga kan bli mänskligt
en ekokritisk analys av Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen
I denna uppsats har jag jämfört mottagandet i dagspressen av Agnes von Krusenstjernas roman Kvinnogatan och Karin Boyes roman Astarte. Syftet med uppsatsen var att analysera och jämföra hur två romaner av författarinnor som är kända för sina moderna och progressiva verk togs emot av en framförallt manlig kritikerkår. För att kunna göra det använde jag två teorier. Den ena är utformad av Gunilla Domellöf och tittar på hur kritiker, framförallt manliga, i allmänhet tog emot kvinnliga författare under det tidiga 1930-talet. Den andra, utformad av Tomas Forser, utgår istället från kritikern och handlar om kritikerns uppgift. Med dessa teorier analyserade jag 20 notiser och recensioner och kunde svara på tre frågeställningar rörande fördomar om kvinnliga författare under denna tidpunkt och vad kritikerna ansåg om romanerna. Mitt resultat blev att jag såg en tydlig uppdelning mellan tidens kritiker där olika fördomar rådde, en mer konservativ och en mer modern. Kvinnogatan som är mer provokativ, mer modern, lockade mer moderna kritiker, eventuellt lockar den fram den sidan hos dem. Astarte som är mindre tydligt modern, där samhällskritiken ligger under ytan, verkar dra fram de mer traditionella sidorna hos de kritiker som recenserar den. Denna uppdelning kan bero på det modernare, mer provokativa innehållet i Kvinnogatan och att Astarte recenseras tillsammans med manliga författarkollegor. Slutsatsen är att det finns en uppdelning av kritiker med olika fördomar kring kvinnliga författare hos tidens kritikerkår. Många av dem längtar efter en modernare litteratur, en mer provokativ stil, där ämnen som allt för länge svepts under mattan kommer i ljuset. En modernare roman lockar modernare kritiker.