Nya DNA-lagstiftningen
Så används den idag
Den 1 januari 2006 infördes ändringar i rättegångsbalkens 28: e kap. Paragraferna 12, 12 a, 12 b och 13. Dessa ändringar är den nya DNA-lagen. Syftet med ändringarna var att utöka möjligheterna att vid förundersökning av brott kunna fastställa identiteten och binda eventuell gärningsmän till brottet samt att polis och åklagare med hjälp av DNA-tekniken kan få fler brott uppklarade och att uppklarningen sker snabbare. Syftet med rapporten är att ta reda på om polismyndigheterna skickat in prover i den utsträckning det finns resurser för. Vi vill även utreda varför polismyndigheterna skickat in fler eller färre prover än SKL beräknat. För att få fram material har vi skickat ut en enkät till respektive polismyndighets kontaktperson vad gäller jämförelseprover för DNA. Utöver detta har vi haft en kontaktperson på SKL, läst förarbeten, lagtext samt sökt webbaserad information. Ärendebarometern från SKL visar på att endast två polismyndigheter har skickat in lika många prov som SKL beräknat. Vår enkät visar att detta beror på väl utarbetade rutiner samt tidigt utbildad personal. De polismyndigheter som skickat in färre prover har angett just dåliga rutiner och problem med beslutsfattning som de största problemområdena. Sedan den nya DNA-lagen trädde i kraft har antalet träffar mot spårregistret, utredningsregistret och DNA-registret ökat markantl. Den främsta anledningen till detta är den tröghet som fanns att börja skicka in prover samt bristfälliga rutiner i initialskedet.