Neutralisering med restprodukter vid biolakning
Syftet med detta arbete har varit att identifiera lämpliga restprodukter som skulle kunna ersätta konventionella neutraliseringsmedel vid biolakning av sulfidiska koncentrat. I dagsläget används släckt kalk som är en förhållandevis dyr produkt och neutraliseringen utgör en stor del av driftskostnaden. Om restprodukter från annan industri kan användas till neutralisering vid biolakningsanläggningar skulle detta leda till minskad användning av jungfruliga material, minskad miljöpåverkan samt en bättre ekonomi för företagen. Genom att utnyttja restprodukter ges också en möjlighet att utvinna de metaller som finns i de olika restmaterialen. I denna undersökning användes fyra olika oxidiska restprodukter: LD-slagg som är en restprodukt från ståltillverkning. Kol & däckaska kommer från en anläggning där återvunnet gummi används som bränsle tillsammans med kol. LB-stoft är en restprodukt från gasreningen vid stålproduktion där i huvudsak stålskrot används. Sopaskan i sin tur kommer från en kommunal sopförbränningsanläggning. Dessa material användes för att undersöka deras neutraliserande förmåga vid biolakning. Lakningsförsöken genomfördes på svavelkis vilket är det material som ger den högsta svavelsyraproduktionen vid bakterielakning. Kemiska analyser samt analys med röntgendiffraktion genomfördes på ingående material samt lakrest. Under försöksperioden genomfördes fem experiment i batchreaktorer. Framför allt LD-slagg och LB-stoft har visat goda resultat både vad gäller den neutraliserande förmågan och mängden metall som kan återvinnas. Kol & däckaskan har haft ett ganska bra resultat, däremot har inte sopaskan visat sig vara lika effektiv. Vid neutralisering med LB-stoft erhölls en zinkhalt på 7,12 g/l i laklösningen, vilket måste anses som ett bra resultat då det avser en laklösning som ej är upparbetad. I samtliga försök bildades gips och jarosit i lakresten och dessutom hydratiserades ett flertal ämnen. Att använda restprodukter vid neutralisering av biolaklösningar skulle kunna bli en lönsam affär för företagen. Störst potential har metoden i biolakningsprocesser för zinkframställning eftersom att då kan materialens zinkinnehåll utnyttjas maximalt. Även inom annan industri där neutralisering ingår som ett steg i processen skulle det kunna vara av intresse att använda sig av olika restprodukter. Slutsatsen av arbetet är att neutralisering med restprodukter skulle kunna vara lönsamt för industrin och det bör övervägas att i framtiden använda en del av dessa produkter för ändamålet.