Nedskrivningar av materiella anläggningstillgångar
en fallstudie av hur RR 17 behandlas i praktiken
Redovisningsrådets rekommendation nr 17 är en förhållandevis ny rekommendation som trädde i kraft den 1 januari år 2002 och vars syfte är att beskriva de värderingsmetoder som företag kan använda sig av för att säkerställa att tillgångarna inte är redovisade till ett för högt värde. RR 17 innebär att företagen inför varje bokslutstillfälle måste göra en bedömning av sina tillgångar och om det redovisade värdet överstiger återvinningsvärdet ska det skrivas ned. Rekommendationen är mycket omfattande och innehåller bland annat riktlinjer för hur beräkning av återvinningsvärdet ska ske. En svårighet med nedskrivningar är själva identifieringen av nedskrivningsbehov och hur företaget ska värdera denna värdeminskning. Det regelverk och den rekommendation som finns idag lämnar en del frågor öppna, vilket gör att företagen kan bedöma och redovisa nedskrivningsbehov på skilda sätt. Syftet med uppsatsen är att undersöka tillämpningen av RR 17 genom att redogöra för när och hur nedskrivningar ska göras enligt lag och rekommendationer samt att undersöka hur företag kan göra i praktiken när de arbetar med nedskrivningar av materiella anläggningstillgångar. För att besvara vårt syfte har vi gjort en fallstudie på tre företag samt intervjuat två revisorer. Vi analyserade dessa resultat för att se om det fanns några eventuella likheter eller skillnader och fann att företagen alltid följde lagen men inte alltid rekommendationen. Vi fann även att det i företagen fanns normer och värderingar som påverkade dem i så stor utsträckning att rekommendationen ibland fick komma i andra hand.