Naturvetenskapens sanningsanspråk
En kritik av den linjära spridningmodellen i genusdebatten
När boken ?Könet sitter i hjärnan? publicerades 2007 skapade bokens författare, tillika läkaren, Annica Dahlström stor kontrovers eftersom hon menade att typiskt manliga och kvinnliga beteenden skapas i hjärnan och att män och kvinnor redan från födseln är olika varandra. Det stora diskussionsämnet var dock inte uteslutande hennes påstående om hur hjärnan formar könen, utan hennes åsikter om hur man bör förvalta denna nya kunskap. Exempelvis föreslog Dahlström att mamman i heterosexuella relationer borde ta ett större ansvar för hemomsorgen eftersom kvinnor var bättre lämpade för omvårdnad än män. I sin bok och diverse tidningsartiklar påstod hon att pappor är benägna att skada barnet, är mindre tålmodiga och menade att de inte borde få ha vårdnad för barnet förrän det är mer än 3 år gammalt.[1] Dahlströms sades hänvisa till tvivelaktiga vetenskapliga rön och sin egen forskning för att sprida ideologier och felaktiga påståenden om kvinnligt och manligt. Ett huvudsakligt problem i debatten som följde var den bristfälliga bevisningen för hennes påståenden. De fakta som presenterades i boken sades vara populariserade och Dahlström fick kritik för att de inte kunde kopplas till några säkra källor, trots att hon hävdade motsatsen. Samtidigt väckte boken också uppmuntran hos läkare, biologer och vanliga människor som kände igen sig i Dahlströms åsikter och utsatta läge. ?Politiskt korrekta forskare kräver stopp för obekväm forskning om kvinnor och mäns olika hjärnor?[2] skrev Dahlström i en insändare i DN som ett svar på kritiken.Det tydligaste problemet var att Könet sitter i hjärnan och de kritiska artiklar som följde inte skapade några vetenskapliga diskussioner. Det som uppstod var istället en maktkamp om vem som representerade sanningen, naturvetenskapen och vilken roll forskaren egentligen hade i spridandet av kunskap.Uppsatsens syfte var att med hjälp av de kritiska artiklarna och hennes bok studera hur de båda lägren, i sina texter, använde vetenskap för att legitimera sina åsikter. Ett annat var att ta reda på vilka naturvetenskapliga sanningsanspråk de gjorde. Det tredje syftet var att ta reda på hur synen på forskarens roll i kunskapsspridningen representerades i Könet sitter i hjärnan och i de kritiska tidningsartiklar som följde bokens publicering.Resultatet blev en kritik av den linjära spridningsmodellen. Denna modell innebär en föreställning om hur vetenskap på ett enkelriktat vis översätts, förmedlas via neutrala medier och sprids till en bildningstörstande allmänheten. Problemet med modellen är att kunskapsspridningen visas som en enkelriktad process när den i själva verket är en samverkan mellan, vetenskap, medium och allmänhet. Både Annica Dahlström och hennes kritiker visar i debatten hur denna syn på forskarens roll är framträdande. [1] http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article476974.ab 2009-01-10[2] http://www.dn.se/opinion/debatt/langt-farre-kvinnliga-an-manliga-genier-1.450563 2008-12-01 2009-01-10