Nätnyttomodellen - En analys av den nya regleringsmodellen för elnätstariffer
RegleringElbranchenNätnyttomodellenNaturliga MonopolManagement of enterprisesFöretagsledningManagementBusiness and Economics
Syfte: Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka införandet av nätnyttomodellen för kontroll av nätavgifter för el och undersöka vilka övergångseffekter och styreffekter som existerar och som kan leda till feloptimering samt att studera nivån på avgifterna enligt regleringen. Det övergripande syftet är att analysera om effekterna med nätnyttomodellen uppnår de mål som eftersträvas. Metod: Nätnyttomodellen har analyserats utifrån ett teoretiskt perspektiv med grund främst i kostnadskalkylering och nationalekonomisk teori om reglering och naturliga monopol. För att tydligare belysa problematiken har vissa kapitalkostnadsberäkningar utförts. Ytterligare ett perspektiv har varit att analysera nätnyttomodellen ifrån intressenternas synvinkel genom att intervjuer har gjorts med företrädare för elnätsindustrin, konsumenter, och Statens Energimyndighet samt med konsulter som varit delaktiga i utvecklandet av nätnyttomodellen. Slutsats: Generellt sett uppfyller nätnyttomodellen målen med regleringen, främst genom att den ger incitament till effektivisering och möjliggör jämförelse mellan företag. Det finns dock en del negativa aspekter. En är att övergången från en kapitalkostnadsberäkningsmetod till en annan innebär att kapitalbasen ökar och de historiska avbetalningarna därmed ignoreras. En annan är att näten som utnyttjas idag byggdes upp under andra förutsättningar vilket nätnyttomodellen ej tar hänsyn till. Den nuvarande kvalitetsfaktorn har stor risk att leda till feloptimering. Kvalitetsfaktorn i det nuvarande utseendet bör därför tas bort och ersättas med en normalkvalitet som definieras av Statens Energimyndighet. För att garantera att god kvalitet levereras bör en straffaktor införas.För att göra det tydligt vad nätnyttan motsvarar bör nätnyttan definieras så att en debiteringsgrad på 1,0 inledningsvis motsvarar de kostnader ett företag med genomsnittlig debiteringsgrad har. Maximal tillåten debiteringsgrad bör sättas som en procentsats högre än medelföretaget. Regleringstrycket bör sedan successivt ökas genom att nätnyttan skrivs ner med en X-faktor, som motsvarar rationaliseringsmöjligheterna.