Mul- och klövsjukas smittspridning och förmåga att smitta vilda djur
Mul- och klövsjuka är en epizooti av stor betydelse. Viruset är relativt miljötåligt och kan transporteras långa sträckor i atmosfären vid gynnsamma väderleksförhållanden. I februari 1966 blåste Mul- och klövsjukeviruset 100 km över Öresund ifrån svinbesättningar på danska sidan och infekterade nötkreatur på den svenska sidan. Viruset kan även smitta via objekt som varit i kontakt med smittan och via livsmedel ifrån smittade djur.
Nöt är vanligtvis det djurslag som är känsligast och som får mest allvarliga kliniska symptom. 1997 skedde dock ett utbrott av serotyp O i Taiwan som smittade svin men inte nöt. Vetenskapliga tester har visat att ett enskilt infekterat svin kan sprida lika mycket aerosol smitta som en hel besättning nötkreatur.
Utbrottet i Storbritannien 2001 började troligen med att tamsvin fodrats kontaminerat foder. Smittan spred sig sedan initialt aerosolt med vinden till angränsande fårbesättningar. Infekterade får såldes sedan på olika marknader och på så sätt var smittspridningen igång. Sammanlagt beräknas utbrottet ha kostat £8 miljarder.
Vildsvin(sus scrofa?) är mottagliga för infektion av mul- och klövsjukevirus. I ett vetenskapligt försök fick de lika höga virusnivåer i serum och saliv som tamsvin, men inte lika allvarliga kliniska symptom. De behöll god rörlighet. Svin och vildsvin blir vanligtvis inte kroniska bärare.
Kronhjort, dovhjort, rådjur, sikahjort och muntjackhjort är mottagliga för mul- och klövsjuka. De olika arterna får mer eller mindre allvarliga symptom. Älg och ren är också mottagliga för mul- och klövsjuka.
Sprids mul- och klövsjuka till vilda populationer så har de vilda djuren möjlighet att sprida smittan vidare till tamdjur. Det kan vara mycket svårt att utrota Mul- och klövsjuka ur en vild population. Detta skulle kunna förlänga tiden innan ett område kan förklaras smittfritt avsevärt och skulle kunna få stora ekonomiska konsekvenser.