Mödrars upplevelser av kängurumetoden
När ett underburet barn föds behöver det ofta vård på en neonatalavdelning vilket innebär att det måste skiljas från sin mamma. Denna separation är en stor påfrestning för både barn och mor. Många mödrar upplever känslor av besvikelse, maktlöshet och sorg samtidigt som de ofta är oroliga för barnet. Genom kängurumetoden kan mammor och barn genom hudkontakt få möjlighet att få vara tillsammans och lära känna varandra, samtidigt som metoden stödjer alla de behov som ett underburet barn har. Den forskning som idag finns inom området berör främst hur barnet påverkas av kängurumetoden. Jag har därför valt att studera hur mödrar upplever metoden, med förhoppningen att få kunskap som kan användas för att stötta mödrarna då de KMC-vårdar sina barn. Detta har gjorts i form av en litteraturstudie med grund i analys av kvalitativ forskning. I resultatet framkommer fyra teman kring mödrars upplevelser av kängurumetoden. Dessa teman är känslomässig ambivalens, en närhet som förlöser känslor, stärkt modersroll samt vikten av en stödjande miljö. I diskussionen reflekteras över att mödrar främst har positiva upplevelser av kängurumetoden. Det resoneras också kring personalens betydelse för att metoden ska fungera och uppskattas av mödrar, samt hur KMC kan bidra till att stärka föräldrarollen och göra föräldrarna mer självständiga i vården av sitt barn. Utifrån studiens resultat väcks också nya frågor om hur metoden kan praktiseras i större utsträckning och att även pappor involveras.