Metoder att förhindra vargangrepp på får i vargtäta områden
Från att ha varit helt utrotade i Sverige har vargen återigen funnit vägar in i landet och
etablerat en ny svensk vargstam. Vargangrepp på får blir ett allt större problem i och
med det växande antalet vargar i Sverige. Problemen mellan människa och varg har
påverkats av historiska och ekonomiska händelser. Den främsta orsaken till att konflikt
uppstår mellan människa och varg är vargarnas predation på människans tamdjur.
I en litteraturstudie har vi sammanställt vilka metoder som finns att tillgå och som
fårägare använda sig av för att förhindra vargangrepp på får. Vilken metod som används
beror bland annat på fårbesättningens storlek, betesmarkens storlek samt betesmarkens
utseende men även vargtätheten i området.
Några metoder som används för att förebygga vargattacker på får är bland annat olika
sorters stängsel, boskapsvaktande hundar, ökad tillsyn, skyddshalsband samt sambete
med nötkreatur eller annan art såsom häst och lama. Utöver dessa finns såväl ytterligare
långvariga samt akuta åtgärden. Olika former av jakt har visat sig vara en effektiv metod
för att bli av med vargar och på så vis även minska antalet varg men detta strider emot
det bevarandeavtal Sverige har. För att Sverige ska kunna ha en livskraftig vargstam
krävs det att individantalet är tillräckligt.
I en internetbaserad enkätundersökning som utfördes svarade de flesta fårägare att de
använder sig av ökad tillsyn samt stängsel. Det kan konstateras att stängsel tycks vara
den vanligaste metoden att använda sig av, och även den mest effektiva. Resultaten gav
dock inga svar på om det fanns någon koppling till det geografiska läget.
Länsstyrelsen bör tillhandahålla bättre information till djurägare om vilka metoder som
finns att använda sig av samt vilka bidrag som går att ansöka om för finansiering av de
vargangreppsförebyggande metoderna. Det finns bidrag att söka och ersättningar att få
för tamdjur som skadats eller dödats av vargar. Tyvärr tycks kommunikationen och
förståelsen mellan myndigheterna och djurägarna vara dålig och en förbättring måste ske
från båda sidorna. Myndigheterna bör även vara konsekventare med att se över
effektiviteten hos metoderna som finns för att se om dessa går att förbättra eller bytas ut
till nya. De bör därmed bli bättre på att hjälpa fårägarna att utveckla nya metoder,
framförallt i områden som är särskilt utsatta och i områden där en del metoder inte går
att använda sig av eller visar sig vara ineffektiva.