Matchen om Miljarderna
Statlig Bidragsgivning inom Svensk Idrott
Årligen stödjer staten den svenska idrottsrörelsen med direkta subventioner. Man anger mål och syften med idrottsstödet men idrotten är en självständig rörelse som själv bestämmer över bidragets användande. Som bidragsgivare har dock staten ett intresse att idrottsstödet används på ett sätt som är i linje med dess mål. Syftet med denna uppsats är att skildra relationen mellan staten och idrottsrörelsen genom det statliga idrottsstödet och undersöka hur man skulle kunna effektivisera användandet av det. Vi visar att staten stödjer idrotten huvudsakligen av två orsaker; för att främja folkhälsan samt att fostra barn och ungdomar till goda medborgare. Staten utgår ifrån att idrottens positiva externa effekter överväger de negativa och subventionerar därför idrottsrörelsen, det finns dock inga konkreta bevis för detta. Staten anger via regleringsbrev grova riktlinjer för idrottsstödet och har nyligen beslutat att försöka lösa asymmetriproblemen på idrottsmarknaden genom att tilldela Centrum för idrottsforskning uppgiften att bevaka och utvärdera idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen är starkt decentraliserad vilket leder till problem med målstyrning. Staten och Riksidrottsförbundets mål med idrotten överensstämmer till stor del men eftersom Riksidrottsförbundet inte ställer några krav på sina specialidrottsförbund gällande målformuleringar förs inte statens mål ner till den egentliga idrottsverksamheten. Vidare finner vi att Riksidrottsförbundets fördelningsmodeller inte går i linje med de mål man har för verksamheten. Detta skapar felaktiga incitament för specialidrottsförbunden eftersom de sociala målens värde nedtonas. Vi tror inte att ett samgående mellan Riksidrottsförbunden och Sveriges Olympiska Kommitté skulle öka effektiviteten inom svensk idrott eftersom det skulle vara svårt att realisera samgåendets potentiella synergimöjligheter.