Lagstiftningen om sexuella övergrepp på barn
Uppfyller den senaste lagstiftningen sina syften?
Vid en tillbakablick, visas det tydliga förändringar i svensk lagstiftning om sexualbrott mot barn. Det förekom till exempel länge att även barnen kunde straffas med döden om det blivit utsatt för våldtäkt. En stor del i lagändringarna är just ändringar i samhällsvärderingarna som ligger till grund för det vi tror på. Just dessa värderingar är grunden till att Sverige ratificerade barnkonventionen 1990. Detta undertecknande medförde i sin tur att Sverige måste anpassa sina lagar, till det som föreskrivs i barnkonventionens artiklar för att öka skyddet för barn, samt för att harmonisera med konventionen i sin lagstiftning. Men det finns även fler rambeslut som vi har skrivit under, speciellt under 2000-talet. Och lagstiftningen går stadigt framåt. För att ytterligare förbättra och anpassa våra lagar, skedde därför den stora sexualbrottsreform år 2005 av 6 kap. (1962:700) Brottsbalken, angående sexualbrottslagstiftningen mot barn. Denna reform ändrade uppbyggnaden av lagstiftningen och definitionerna. Exempelvis utökade man 6 kap. med några paragrafer som helt riktade in sig på sexualbrott mot barn, andra ändringar var att definitionen av sexuellt umgänge ändrades till sexuell handling, för att göra det tydligare vad som omfattas av detta lagrum. Men kanske den ändring som har störst betydelse för ett ökat skydd för barn, är den förlängning av preskriptionstiden som infördes, och som nu börjar löpa från det att barnet fyllt 18 år. Vidare för att bättre anpassa lagen till dagens samhälle har det även tillkommit fler definitioner där rekvisiten har ändrats, delvis för att skärpa till lagen. Många av ändringarna hade sina grunder i barnkonventionen men även ifrån andra rambeslut som vi ratificerat. Sexualbrottsreformen (tillägg av 6 kap. 10 a § BrB) som skedde år 2009 har även den sina spår i barnkonventionen. Kompletteringarna man gjorde här kommer att refereras till som den s k kontaktlagen (som är ett uttryck som används i detta arbete), som syftar till att förebygga och kriminalisera kontakttagandet mellan en vuxen och en minderårig. Om man inte kan få ett stopp på sexuella övergrepp på barn, så har man i det här lagrummet försökt att ytterligare försvåra för gärningsmän att utföra övergrepp. I nu gällande rätt är det sanktionerat att försöka ta kontakt med barn i sexuellt syfte, d v s redan kontaktförsöket är en brottslig handling. Lagrummet är därför av en förebyggande karaktär. Regeringen anser dock fortfarande att Sveriges lagstiftning på området är begränsat och nya lagregler kommer att bifogas år 2009, men även året därpå är målet att göra en grundlagsändring. En ändring som är otroligt viktig är, att det blir straffbart att ens försöka få tillgång eller söka material som är barnpornografiskt. Kan remissinstanserna få fram en bra utformning för detta lagrum, torde det verka avskräckande för den som redan innehar och söker mer material men även för dem som kanske söker för första gången. Som sagt, lagstiftningen utvecklas hela tiden för att anpassas till samhället och för att göra den mer lättillgängligt och förstålig för alla. Vad som kan sägas om de ändringar som genomfördes i sexualbrottslagstiftningen under år 2005 och år 2009 mot barn, är att de lett till ett ökat skydd för barnen. Rättssäkerheten har tydligt ökat och lagarna har fått ett större tillämpningsområde. Visserligen finns det fortfarande vissa problem med tillämpningen, då speciellt med gränsdragningen och delvis med legalitetsprincipen. Gränsdragningsproblemen uppstår igenom att det nu finns så många olika lagdefinitioner som brottet kan klassas som, men här kan det påstås att det är att föredra att ha för många än att ha för få. Legalitetsprincipen sammanflyter något med gränsdragningsproblemet, då det inte konstant är avgörbart vilket brott som avses, vilket dock är avgörande enligt legalitetsprincipen. Dessa två problem jämnas dock ut av de framsteg och den ökade rättssäkerheten de nya formuleringarna har medfört. Dock bör vidare utveckling av lagarna ske för att nå en perfekt lagstiftning.