Kreatininutsöndring och kväveutnyttjande hos dikor som ges olika typer av grovfoder
Djurproduktionen står idag för en stor andel av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Det är viktigt att minska dessa utsläpp och ett sätt är att öka kornas kväveeffektivitet, det vill säga att en större andel av kvävet i fodret används av djuret till produktion i stället för att utsöndras i träck och urin. Genom att undvika överutfodring av protein kan kväveeffektiviteten förbättras. För att ta reda på huruvida korna är över- eller underutfodrade med protein kan kvävebalansen studeras, och för att beräkna kvävebalansen måste den dagliga urinvolymen vara känd. Urinvolymen kan antingen bestämmas genom en totaluppsamling av urin eller genom att den beräknas utifrån kreatininkoncentrationen i ett urinstickprov, vilket förutsätter att den dagliga utsöndringen av kreatinin per kg kroppsvikt för djuret är känt. Kreatininutsöndringen är relaterad till djurets muskelmassa och har sitt ursprung från proteinomsättningen i muskulaturen, och utsöndringen sker i en för individen konstant hastighet.
Syftet med den här studien var att beräkna kväveutnyttjandet, uttryckt i hur stor andel av det kväve kon konsumerar som utsöndras i urinen, hos lågdräktiga dikor utfodrade med olika typer av grovfoder, samt att bestämma den dagliga utsöndringen av kreatinin per kg kroppsvikt för denna djurkategori. Inga tidigare studier har genomförts på lågdräktiga dikor för att fastställa kreatininutsöndringen mg/kg kroppsvikt utan enbart på mjölkkor och växande ungnöt. I den här studien har vi inledningsvis gjort en totaluppsamling av urin på 36 stycken lågdräktiga dikor, för att bestämma den dagliga utsöndringen av kreatinin per kg kroppsvikt. Den genomsnittliga utsöndringen av kreatinin (24 mg/kg kroppsvikt) har därefter använts för att beräkna urinvolymen från urinstickprov i ett tidigare foderförsök på dikor. Med hjälp av de kända urinvolymerna i båda försöken har dikornas kväveutnyttjande på samtliga grovfoder i de två försöken undersökts.
Resultatet av studien blev att rörflen och halm var de foder med lägst grad av kväveutnyttjande och använde endast 50 % av det intagna kvävet. Där en låg smältbarhet på proteinet i fodren tros vara anledningen till den låga graden av utnyttjande. Hykor och gräsvall hade däremot det högsta kväveutnyttjandet och samtidigt den högsta andelen purinderivat (allantoin, urinsyra, xantin och hypoxantin) i urinen. Det tyder på att kvävet från fodret är tillgängligt för mikroberna att använda vid tillverkningen av mikrobprotein. Utsöndringen av kreatinin visade sig vara högre bland de kor som utfodrades med hykor i g/dag och mg/kg kroppsvikt, det är ett resultat som skiljer sig från tidigare studier där typ av grovfoder inte haft någon inverkan på kreatininutsöndringen. Den enda skillnaden som gick att finna mellan de två dikoraserna charolais och hereford, var att charolais hade en högre kreatininutsöndring i g/dag i jämförelse med korna av rasen hereford. Denna skillnad tros bero på att korna av rasen charolais hade en högre kroppsvikt än hereford, och det förklarar varför vi inte kan finna någon skillnad mellan raserna när vi tittar på utsöndringen i mg/kg kroppsvikt.