Köparens undersökningsplikt respektive säljarens upplysningsplikt vid köp av fast egendom
Syftet med uppsatsen var beskriva säljarens upplysningsplikt respektive köparens undersökningsplikt vid köp av fast egendom, samt att beskriva konsekvenserna då upplysningsplikten respektive undersökningsplikten inte iakttas. För att förtydliga detta ytterligare har vi även valt att behandla fastighetsmäklarens och besiktningsmannens ställning vid köp av fast egendom. Vi har valt att använda rättsdogmatisk metod, vilket innebär att beskriva nu gällande rätt. Enligt JB ligger det på köparens ansvar att göra en noggrann undersökning av byggnaden. De fel eller skador som köparen har haft möjlighet att upptäcka kan inte säljaren göras ansvarig för. Det betyder att köparen måste göra mer än bara gå runt och titta i byggnaden. Finns möjlighet att inspektera vindsutrymmen och andra svår tillgängliga utrymmen skall även dessa undersökas. Köparen måste även ställa ingående frågor rörande fastighetens skick. Undersökningsplikten lägger med andra ord ett stort ansvar på köparen. Det ställs högre krav på köparens kunskap och noggrannhet än vad det gör på säljarens. I praktiken betyder det att köparen måste kunna mer om byggnaden än säljaren. De fel och brister som visar sig efter köpet har köparen svårt att göra gällande i domstol. Därför är det viktigt att ha en ansvarsförsäkrad besiktningsman till sin hjälp. Köparens undersökningsplikt kan inskränkas om säljaren lämnar en garanti eller en enuntiation. Undersökningsplikten kan även utvidgas vid tecken på avvikelser såsom en fuktfläck på en källarvägg eller unken lukt. Köparens undersökningsplikt bestäms av byggnadens ålder, läge och pris. Vid fastighetsaffärer anlitas oftast en fastighetsmäklare. Mäklaren har ingen direkt undersökningsplikt men dock en upplysningsplikt för fel som han kunnat upplysa om. Mäklaren skall verka för att köparen själv eller genom annan undersöker fastigheten.