Konsumentskydd vid telefonförsäljning av finansiella tjänster
Efter att ha tagit del av kommittébetänkandet Skriftlig bekräftelse av vissa telefonavtal1 som utreder huruvida skriftlig accept bör krävas när avtal sluts över telefon avseende bland annat premiepensioner, har vi kunnat konstatera att det kan finnas ett behov av stärkt reglering av avtalsingående över telefon även vid försäljning av andra finansiella tjänster. Med finansiella tjänster avses banktjänster, tjänster som avser krediter, försäkringar, aktieförsäljning samt privata och individuella pensioner.Vid försäljning över telefon, när näringsidkare kontaktar en konsument, är konsumenten i en underordnad position i förhållande till näringsidkaren. Anledningen till detta är att samtalet sker på näringsidkarens initiativ och att konsumenten saknar kunskap om de ofta komplexa finansiella tjänsterna samt de avtalsrättsliga mekanismerna. Detta medför att konsumenten inte med säkerhet vet om ett avtal faktiskt ingåtts eller vad avtalet får för konsekvenser för denne. Det förekommer dessutom att försäljning sker med aggressiva metoder och att näringsidkare riktar in sig på särskilda målgrupper med bristande kunskap avseende tjänsterna. Av anmälningar till Konsumentverket framgår att försäljningsmetoden får som konsekvens att konsumenten ingår ofrivilliga och omedvetna avtal. Även om det finns en ångerrätt att luta sig mot för konsumenten ska, enligt konsumentens uppfattning, denne inte behöva utnyttja ångerrätten för att frångå avtal som han inte anser sig ha ingått.2Telefonförsäljning av finansiella tjänster är reglerad i bland annat Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, Marknadsföringslag (2008:486), Distans- och hemförsäljningslag (2005:59), Konsumentkreditlag (2010:1846) samt Försäkringsavtalslag (2005:104). Trots den omfattande regleringen kan vi fastslå att problemet är vanligt förekommande då var sjätte anmälan till Konsumentverket rör just avtal över telefon.