Kommunikation och samspel
Detta handlar i grunden om fyra elever, mellan 10 och 14 år som är diagnostiserade autism. Syftet med det här examensarbetet är, att med inriktning på vardagliga situationer där barn och ungdomar diagnostiserade autism ingår i, utreda och identifiera grupp- och organisationsrelaterade problem, vilka lyfter fram och förstärker ett avvikande beteende. Jag vill sätta fokus på deras omgivning, och ur ett sociokulturellt perspektiv titta på situationer där pragmatiska svårigheter, både när det gäller den kommunikativa och den samspelsmässiga situationen, har ett avgörande inslag. Följande frågor har jag velat ha svar på:
? Vilka sociala mekanismer i gruppen/klassen/skolan gör det besvärligt alternativt gynnsamt för individen att kommunicera och samspela med omgivningen?
? Vilka sociala fenomen i gruppen/klassen/skolan lyftes fram och förstärker alternativt motverkar ett avvikande beteende?
För att komma åt detta har jag tagit avstamp i ?fenomenologin?. Syftet med detta har varit att få en bild av hur eleverna uppfattar olika sociala fenomen i deras omvärld. Med en kvalitativ forskningsansats har jag sedan försökt förstå de beskrivna sociala fenomenen utifrån både elevernas egna perspektiv och pedagogernas perspektiv.
De elever som har varit föremål för min undersökning har varit 4 pojkar som jag i nuläget undervisar i en SU-grupp. Det är en klass inom grundskolan för normalbegåvade elever i med Aspergers syndrom/högfungerande autism vilka är i behov av särskilt anpassad undervisning. Klassen har hela kommunen som upptagningsområde och i gruppen arbetar också en F-6 lärare. Urvalet av intervjuer, sociala samtal och observation, baserar sig på ovanbeskrivna metodval och mina ursprungliga frågeställningar för detta arbete.
Utifrån mina frågeställningar är min slutssats att det är framför allt hur vi definiera de problem som är knutna till de elever som är diagnostiserade autism och inte hur problemen definierar sig själv. Att vi ser dessa elever som själv ägare till problemet och att vi anser det rätt att isolera dem i en mindre grupp över en längre tidsrymd gör att det både hos oss vuxna och hos barnen skapas en förväntan på att så ska det vara. En speciell åtgärdskultur utvecklas därför både hos oss själva och hos barnen. En annan slutsats som man kan dra, är att med en väl planerad och tillrättalagd undervisning skapar man en förutsägbarhet, vilket gynnar integreringen av eleverna i undersökningen.
Resultatet som har framkommit ur denna undersökning är att det inom skolan behövs mer sociologisk forskning där man särskilt tittar på utanförskap och avvikande beteende och att man genom att kombinera både ett sociokulturellt och ett patologiskt synsätt i sitt arbete tror jag att man dels kan på ett bättre sätt möta upp barn diagnostiserade autism, men att även övriga barn kan få en bättre struktur i skolvardag.