Karensregeln
Uppfyller den sitt syfte i 57 kap. 4 och 6 §§ IL?
Ett fåmansföretags delägare beskattas i enlighet med speciella skatteregler vid utdelning och försäljning i 56 och 57 kap. Inkomstskattelag (1999:1229) (IL). Detta beror på att lagstift- ningen vill hindra att inkomster som egentligen är tjänsteinkomster beskattas i inkomstsla- get kapital, vilket kan hänföras den nära anknytning som delägarna anses ha med företaget. Dessa regler har kompletterats med stopplagsbestämmelser, vilka har som syfte att hindra att fåmansföretagsreglerna på olika sätt kringgås. Ett exempel på en stopplagsbestämmelse är den karensregel vilken återfinns i både 57 kap. 4 § IL och i 57 kap. 6 § IL. Karensregeln stadgar att om ett bolag har upphört att vara ett fåmansföretag eller då dess verksamhet har flyttats och bedrivs i ett annat fåmansföretag, skall bolagen omfattas av en karenstid om fem beskattningsår då fåmansföretagsreglerna fortsatt skall gälla. Angående 57 kap. 4 § IL har ett i år utkommet rättsfall, RÅ 2010 ref. 11, tolkat bestämmelsen.Syftet med uppsatsen är att utreda huruvida 57 kap. 4 och 6 §§ IL uppfyller de ändamål som bestämmelserna har getts.Slutsatsen om 57 kap. 4 § IL är att bestämmelsen har ansetts uppfylla de ändamål vilka be- stämmelsen getts. Det föreligger dock osäkerheter kring tolkningen av 57 kap. 4 § IL, vilket kan härledas dess otydliga utformning. Emellertid har Regeringsrätten i RÅ 2010 ref. 11 tolkat bestämmelsen på så sätt att det får anses att bestämmelsen numera uppfylla sitt syfte.Slutsatsen om 57 kap. 6 § IL är att bestämmelsen inte längre uppfyller det syfte som den hade vid införandet. Detta på grund att den träffar företag som på grund av företagseko- nomiska grunder inte längre anses som ett fåmansföretag. I dessa fall finns det inget kring- gående syfte bakom dessa förfaranden, vilket bestämmelsen är tänkt att stoppa upp.