Journalen i vardagen, vardagen i journalen
En fallstudie av social dokumentation på ett äldreboende
DokumentationSocial journaläldreomsorgMedierande redskapRekontextualiseringAktivitetsteoriSvenska som andraspråkEtnografisk metod
Denna kandidatuppsats handlar om den sociala dokumentationen på ett kommunalt äldreboende i Stockholmsregionen. Studiens fokus är på den sociala journalen, som skrivs av undersköterskor och vårdbiträden och regleras i Socialtjänstlagen. I dessa yrkeskategorier saknar många anställda formell yrkesutbildning och många har svenska som andraspråk. Kraven på dokumentation har skärpts under de senaste femton åren, och tidigare forskning visar att det finns svårigheter med att implementera den nya lagstiftningen. Satsningar har gjorts för att höja såväl yrkesmässig som språklig kompetens.Syftet med uppsatsen är att utifrån ett kontextuellt perspektiv problematisera den sociala journalen som medierande redskap och som text. Detta görs i en etnografisk fallstudie av en avdelning på ett äldreboende, där många av de anställda är andraspråkstalare. Materialet består av normerande styrdokument, observationer på avdelningen, intervjuer med omsorgspersonal samt analys av journalanteckningar. Arbetet på avdelningen analyseras med hjälp av Engeströms aktivitetsteori.Slutsatsen är att det finns motsättningar mellan den institutionella normen och den professionella praktiken. En motsättning är inbyggd i dokumentationens flerdelade syfte: den ska vara såväl ett dagligt arbetsredskap (ett professionellt syfte) som ett underlag för uppföljning (ett institutionellt syfte). Detta kommer till uttryck i att omsorgspersonalen när de skriver riktar sig till flera olika läsare.En annan motsättning är att det är möjligt för normauktoriteter att tolka den institutionella normen på olika sätt, om vad och hur mycket som ska dokumenteras. I uppsatsen föreslås att detta kan vara en anledning till variationer i den vardagliga skriftpraktiken.En tredje motsättning syns i personalens val mellan olika medierande redskap för att rekontextualisera händelser i vardagen. Ibland väljer de att kommunicera muntligt i stället för skriftligt, ibland väljder de andra skriftbaserade redskap än de institutionellt reglerade.En fjärde motsättning är att de institutionella reglerna slår fast att dokumentationen är ett viktigt redskap, men att det inte verkar finnas särskild tid avsatt för det skrivande som krävs. Denna tidsbrist leder till att en del händelser inte journalförs.En ytterligare slutsats är att det verkar vara minst lika viktigt att problematisera de krav som journalskrivandet i dag ställer på omsorgspersonalen, som att höja deras språkliga och yrkesmässiga kompetens.