"Jag har alltid förstått att jag har varit annorlunda, det är först nu jag vet varför"
- Aspergers syndrom
I detta arbete redovisas en intervjuundersökning av uppfattningar om barn och elever med Aspergers syndrom. Intervjuerna har genomförts med lärare från Aspergersenheter samt behandlingspersonal från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och barnhabiliteringen. Undersökningen visar hur dessa personer uppfattar symptomen, diagnosen och bemötandet när det gäller elever och barn med Aspergers syndrom. Arbetet utgår både ifrån ett individperspektiv samt ett genusperspektiv. Symptomen och diagnosen diskuteras och problematiseras utifrån flickors och pojkars skilda förutsättningar och behov. Undersökningen visar att flickor har andra symptom än pojkarna och flickorna är bättre på att kamouflera symptomen. Vidare konstateras det att diagnoskriterierna är utformade utifrån pojkarnas problematik och på grund av detta missas flickorna i diagnostiseringen. Detta bidrar till att flickor får sin diagnos senare än pojkar och de hinner få många skolmisslyckanden bakom sig. Flickorna blir ofta deprimerade och vägrar gå till skolan. När de får sin diagnos är flickorna oftast i tonåren och det kan vara en redan tumultartad period när de får ett sådant besked. Lärarna i undersökningen upplever att de bemöter eleverna utifrån ett individperspektiv och att de inte gör någon skillnad i sitt bemötande gentemot pojkar och flickor.